4 Juni 2017

De tittar på mig.
Klockan är 23.04 en söndagskväll. Jag står på balkongen och ska precis gå in när jag märker att några tjejer tittar på mig. De står på gården och pratar med varandra.
Och de stirrar på mig.
Eller?
Jag tittar ner i betonggolvet och försöker att dämpa den krypande paniken som sticker över armarna och gör benen avdomnade. När jag andats klart ska jag skynda mig tillbaka in, men obehaget försvinner inte. Jag känner mig naken och konstig, påfrestande medveten om mig själv. Till slut ruskar jag på mig och ställer mig upp för att gå in. 
”Hej” säger de. 
”Hej” säger jag och min röst har en hysterisk underton. Nu kommer de säga något hemskt. Typ anmärka på att jag ser ful ut. Eller fråga om min psykiska ohälsa. Eller säga att de tycker att jag legat med väldigt många killar.
”Vi har sett dig ofta med din bebis, han är hemskt söt” säger en av tjejerna.
Va? 
”Va?” säger jag begåvat. 
”Jaa,” den andra tjejen ler lite blygt.
”Gudtacksåmycketvadgladjagblirjagmåstegånu” säger jag stressat och rusar in. Jag rundar köksbordet och lutar huvudet i händerna.
Varför är jag så jävla nervös?

.

När jag var typ elva-tolv brukade jag ofta spatsera omkring i randiga, omaka strumpor. Jag minns särskilt ett par som var neonrosa med. De var, på alla sätt, fruktansvärt fula men jag bar dem ändå. När jag var tolv vägrade jag sminka mig eftersom jag tyckte att det var djävulens påhitt. När jag däremot fyllde fjorton och börjat gilla smink, blev jag kallad fjortis. När jag var femton-ish klippte jag av mig håret och färgade det mörkbrunt, och då möttes jag av nya, fantasifulla smeknamn, såsom ”rysk prostituerad”. En del killar i klassen var mer originella, och sa kort och gott att ”fan, vad fult det blev”. 

 

När jag var sjutton gick det rykten i Robertsfors om att jag tog sålde sex. Okända människor kunde möta min blick och gestikulera retsamt och skratta när jag himlade med ögonen. Andra benämnde mig bara rakt av som ”slamp-Sabina”. Och, såklart, alltid med kommentaren ”hon är fan sjuk i huvudet”.

 

Så sammanfattningsvis har jag blivit kallad det ena och det andra, men när jag tittar tillbaka på alla dessa olika incidenter finns det en enda gemensam sak;

 

Jag brydde mig inte ett skit.

 

Jag tog aldrig illa upp. Jag borstade av kommentarerna som om de var små dammkorn som fastnar på axlarna, drog handen genom mitt korta hår och fräste tillbaka. Jag tog aldrig skit. Jag brydde mig inte över huvudtaget. Det fanns ingenting som var för fräckt, för taskigt, för elakt sagt. För jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har alltid varit en sådan som tyckt att jag var bäst och om folk inte höll med var det helt enkelt för att de inte var begåvade nog att förstå min storhet. Jag var den vackraste, smartaste och roligaste personen jag kände och all bekräftelse jag behövde var den jag fick av mig själv.

 

Någonstans påvägen förändrades dock det. För nu, när jag sitter på min balkong en söndagskväll klockan 23.04 tror jag att alla vill mig illa. Jag har utvecklat någon slags paranoia som gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag tror att alla tycker att jag är en jobbig jävel, en sådan som är omogen och töntig och tror att hon kan bli en bra författare men egentligen bara är fett kass. Jag förväntar mig att folk ska se ner på mig. Jag förväntar mig att de redan har en bestämd uppfattning om mig, och det värsta är att nu förtiden bryr jag mig. Alldeles för mycket.

 

Jag har officiellt blivit en osäker person.

 

Det är helt och hållet främmande för mig. Jag som alltid haft ett litet släng av storhetsvansinne är nu extremt mottaglig för folks åsikter. Jag tar åt mig. Hur sjukt är inte det?

 

Jag har aldrig kunnat relatera till mina kompisar som haft dessa sortens problem när de var yngre. Jag fattade aldrig varför de var så himla osäkra och nervösa och inte kunde ta kritik. Och nu finner jag mig själv sitta hemma och läsa kommentarer och undra, har dessa personer rätt? Är det sådan här jag är?

 

Jag brukar ju kunna skriva om saker som jag kommit underfund med. Tankar kring saker jag har upplevt, och saker jag förstått mig på. Men detta är främmande. Därför tänkte jag avsluta med att fråga er; hur gör man när man är osäker? Hur tacklar man skitsnack? Hur ignorerar man impulsen att lägga sig ner på köksgolvet och kura ihop sig till en liten boll så fort man hör ett enda kritiskt ord?

 

Jag vet att jag egentligen får skylla mig själv som lägger ut hela mitt liv på internet, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill att alla ska tycka att jag är snäll och vänlig, inte otrevlig och dryg. Men jag kan ju inte springa omkring till varenda kotte och övertyga dem. Det vet jag.
Jag kanske bara går igenom en märklig period. Osäkerhet borde ju egentligen vara en rätt vanlig sak som de flesta kan tackla utan att få vansinniga impulser som typ, ’nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska’ eller ’hur fejkar man sin egen död?’. Men jag har ju en tendens att bli sån, det vet vi alla.

 

Så hit me. Nu är det er tur att hjälpa mig. Hur hittar jag den där tjejen som borstade av allt som om det var små dammkorn som fastnat på axlarna? För jävlar vad jag saknar henne!!