26 Juni -2012 [...utan dina andetag...]

Tänker mycket på döden just nu, inte att jag själv vill dö utan snarare vad som väntar efter den.
Jag tror mycket av dessa tankar poppat upp nu eftersom en av mina finaste vänner mist sin mamma. Hon hade en mor jag tyckte väldigt mycket om, hon skrev ofta till mig med uppmuntrande ord. Då jag stötte på henne ute var hon alltid glad och hälsade, kunde tillochmed stanna och prata ett tag.

Det hela känns väldigt sjukt att hon inte längre finns ibland oss. Det finns så mycket jag vill säga hennes barn men jag vet inte ritkigt vart jag ska börja. Jag vill att de ska veta att jag alltid finns här för dem, att jag förstår till viss del hur det känns. Hur tomheten känns, känslan av att ens barn inte lär känna sin mormor.
Jag vill att de ska veta att det är okej att vara och visa sig svag - för att göra det är en styrka i sig!
Det är helt tillåtet att känna, oavsett vilka känslor som kommer - de är okej att släppa fram, folk kommer att förstå och acceptera dem.

Jag kommer att finnas vid deras sida då de vill prata, jag ska bli bättre på att vårda mina relationer.
Man vet aldrig när tiden nått sitt slut och då vill jag kunna känna att jag gjort mitt - att jag varit med de personer som står mig nära tillräckligt mycket och visa min kärlek och uppskattning!