29 Juni -12 [...livet på en pinne...]

Åh vad jag vill slippa allt just nu, jag kräks på livet, bokstavligen!

Jag längtar tills jag får börja prata med en samtalskontakt fast å andra sidan känns det som att det inte spelar någon roll längre, visst - jag mår bra av det. Men hur länge håller det i sig då? Ett par timmar MAX sedan är jag där nere i skiten och krälar igen...
 
Jag funderar väldigt ofta på hur livet skulle se ut om jag haft en annan uppväxt, umgåtts med andra människor - en del iallafall. Om jag lixom sållat bort de som inte är bra för mig och mitt mående.
Jag vill må bra, det vill jag verkligen - frågan är bara varför jag inte fått eller får den möjligheten.
Det känns som om jag ständigt måste jobba och kämpa ihjäl mig för att nå dit jag vill, för att lära mig att se till mitt och barnens bästa. Jag menar, hur jäkla svårt kan det vara att bara sätta ner foten och säga nej? Det borde höra till en av världens lättaste saker att göra men varför är det då så jäkla svårt för mig att göra det?!!