31 Juli -12 [...älskade du...]

Leon i badet: "Jag hakar gammelmomme, hon har lugit till himlen. Jag kucker det är bättre att hon luger ner igen, för jag hakar henne ätteätte mucke!"
 
Det gör så förbannat ont i roppen då jag bir så nere... Och då Leon är sådär snuttig kan jag inte hjäpa att gråta i sinne.
Det gör så jävla ont i mig då jag inser, sakta men säkert, att mormor inte kommer tillbaka mer. Att hon vandrat vidare och aldrig mer kommer tillbaka.
Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig kring dethär men det finns inga ord. Inga ord kan beskriva den oändliga sorg och tomhet som jag känner.

Drömmer varje natt om hur jag avslutar mitt liv, hur jag går mot ljuset - ser att mamma och mormor väntar på mig innanför grindarna till pärleporten. De är glada. De ler och omfamnar mig, allt känns bara så jävla skönt och bra.
Men så efter ett tag , efter otaligt många kramar, pussar och fina ord så brinner mormor av på mig och ber mig vända om, ber mig springa allt vad jag orkar. Springa tillbaka dit jag kom från innan min kropp, mitt skal ger upp. Så ligger jag där i akutrummet helt plötsligt, anfådd och hjärtmonitorn piper inte ängre, den rör sig och jag återvänder tillbaka till jorden igen...

Jag vet inte vad allt detta betyder men jag vet att jag längtar efter dem så det gör ont! Att jag ibland verkligen vill lämna allt och bara få ligga i deras famnar och titta ner på alla som fortsätter sitt liv, nedanför oss!

Jag vet inte om jag kommer fixa detta, hon var mitt absoluta allt. Min förebild, min levande ängel, min enda SANNA vän! <3
Hon var den som fick mig på strålande humör, den som alltid hade så kloka råd den som gav mig massvis av anledningar att fortsätta kämpa. Hon var som den mor jag aldrig haft, hon var MIN min vackra, underbara mormor full av humor.
Men nu är hon borta, död, nu kommer hon föralltid bara vara ett minne. Men ett minne jag alltid kommer bära med mig och älska tusenfallt! <3