11 Juni 2017

Olyckligt kär. Det är att ha ett krossat hjärta. Vi alla här varit där någon gång. Det gör ont att älska och gör ännu mer ont att inte få sin kärlek besvarad. Det måste vara den äckligaste känslan som finns. Det måste vara som att sitta i mörker med dina tårar som sällskap. Dina tankar är smittade, du kan inte kontrollera hur den där personen dyker upp. Hur mycket du än försöker blunda så känns det som personen finns bakom dina ögon. Det spelas upp som en film där du kan höra personens röst igen. Du drömmer om att personen säger alla ord du inte fick höra. Det känns som du har fått tusen knivar i hjärtat. Kärleken är så stark bara att den fortsätter att slå hårdare, även om ditt hjärta egentligen spruckit på mitten. Du tappar andan, men du fortsätter att andas. Även om alla dina känslor borde ha blivit till aska så känner du fortfarande hur det brinner i ditt hjärta bara av tanken på den där personen. Hela din kropp blir tung och du känner dig förlamad. Du känner dig död och blir bara levande när du drömmer dig bort till en värld där det är ni två. Du älskar att återuppleva den här fantasin, men du faller isär när du märker att det aldrig kommer bli till verklighet. Du känner att du har gjort bort dig. Du önskar att du hade gjort rätt ifrån dig. Du spolar tillbaka tiden där du istället skulle ha agerat annorlunda och drömmer dig bort till "Tänk om, Tänk om jag bara hade visat mindre känslor? Tänk om jag inte hade varit så på? Tänk om jag aldrig sa det där? Tänk om jag aldrig gjorde det där? Hade h*n älskat mig då?" Du klandrar dig själv så mycket. Det är illa att läcka ut hela ditt hjärta och illa att låta ord bli osagda. För har du gett h*n en kärleksförklaring, har du "SKÄMT" ut dig och har du svalt orden så har dödat dig själv inuti. Att sakna någon du inte kommer kunna träffa igen måste vara det värsta. Du vet om att det är omöjligt mellan er. Du vet om att h*n inte vill eller kan träffa dig mer. Ändå fortsätter du att sakna och längta efter en person som inte saknar dig eller kan vara med dig längre. 
 
Att älska någon som är med någon annan dödar människan mest. Du vill inte förstöra, men du kan inte heller gå vidare. Du vet om att personen har valt någon annan och att h*n måste älska den personen. Du älskar någon som älskar någon annan och ditt hjärta slits på mitten. Du är olyckligt kär i någon du inte får vara kär i. Någon som är omöjlig att få. Någon som är för förbjuden att ha. Du försöker kväva känslan att du inte känner en stark känsla för någon som du redan känner. Det dödar dig för det inte är rätt. Det är så fel som det kan bli och du undrar hur det kan kännas så rätt för någon som är så fel för dig. Du försöker kväva känslan och du försöker hjärntvätta dig själv att du bara inbillar dig. Den enda du försöker övertyga är dig själv för du vet hur många personer det finns i världen och du hatar dig själv att ditt hjärta har fastnat för någon som du inte får vara med. Du fattar hur sjukt det är, men kärleken gör oss helt sjuka i huvudet. Du kanske bär på en hemlighet som ingen i hela världen vet om. Det är bara ditt hjärta som vet att du älskar den där personen och eftersom du måste hålla inne det går du sönder mer och mer. Du kan inte berätta för någon i hela världen hur kär du är, för det är inte den där personen, som du ska ha känslor för. Så fort du hör en kärlekslåt tänker du på den där personen. Så fort du sätter på en film tänker du på den där personen. Det har gått så långt att du letar likheter i andra personer som hör till den där personen som har ditt hjärta. Du tror att du ser h*n överallt. Varje natt innan du lägger dig drömmer du om att personen som egentligen har ditt hjärta ska älska dig tillbaka. Du tappar andan bara av tanken på att bli kysst av h*n, rörd av h*n och älskad av h*n. Knivar i hjärtat igen. Det kittlas och det bränns samtidigt. Du tappar andan. Din kropp blir förlamad och din själ blir levande. Kärleken får dig att känna dig så levande och samtidigt så död. För du vet att det är omöjligt även om du gör det möjligt i din fantasi. Det är inte på riktigt. Även om det känns mer än vad den gråa verkligheten någonsin gjort. Du är olyckligt kär. Du kan inte glömma någon som gav dig så mycket att komma ihåg. Du har aldrig älskat såhär och du har aldrig njutit utav smärta förrän nu. För oavsett hur mycket du försöker vrida och vända på det så skulle du inte raderat känslorna om du fick chansen. Även om det gör så fucking ont så ger det dig en känsla av att du LEVER i en död värld. 
 
 
Du får en övernaturlig känsla i hela kroppen, som bara droger vanligtvis kan ge, med snabba eller långsamma hjärtslag, pirr i hela kroppen, fjärilar i magen och eld i hjärtat. Det är kärlek du känner. Det är en skön känsla och alla vet hur tråkigt det väl är när man inte är kär. Det är så tråkigt att man nästan längtar över intill att bli olyckligt kär så att man har någon att tänka på, fantisera om och drömma om. Att vara olyckligt kär är den vackraste smärtan. För du känner så starka, djupa och överdrivna känslor att du kan fucking göra konst utav det. Det är inte synd om dig för du är olyckligt kär. Njut av den känslan istället. Det är skönare att KÄNNA en mäktig, skön och smärtsam känsla än vad det är att känna en alldaglig, vanlig och vänskaplig kärlek för att sin kärlek nu är besvarad. För man tröttnar typ alltid på den man är med i ett förhållande. Det blir tråkigt, vanligt och tröttande. Du blir uttråkad i ett förhållande. Därför är det skönt att släppa eller förlora kärlek innan det hann bli förstörd med den alldagliga kärleken. Du känner passion. Du känner som ditt hjärta kommer explodera när du är olyckligt kär. Det borde egentligen bytas ut med att "Olyckligt kär är att vara i ett förhållande" och "Lyckligt kär är att längta efter någon och älska någon som man inte ens vart eller är i ett förhållande med". För alla vet att den skönaste känslan är att Älska någon som är omöjlig att få eller vara med. Det blir inte tråkigt och sedan om det väl blir någonting blir man inte uttråkad eftersom man längtat så mycket efter det. Känslan varar. Känslan är alltid lika stark. Känslan är alltid lika skön och det kommer alltid vara den skönaste smärtan du känner under ditt liv. Det dödar dig, samtidigt som det får dig att aldrig känna dig lika levande. 
 
 
Vi gör fel mycket och är falska. Vi är med personer mycket för att slippa känna oss ensamma. Vi är falska för vi tvingar på kärlek mycket med att istället följa vår hjärna istället för hjärta. För vi är för mesiga för att riskera någonting. Vi är falska för vi har baktankar. Vi smyger mycket med våra egna känslor och snålar på dem istället för att riskera att bli överkörd genom att öppna oss. Det är för många i vår värld som är i förhållanden som inte är förälskade och så många som är förälskade men inte med varandra. Och det är fel egentligen. Det är falskt. Hur vi försöker övertyga oss själva att vi älskar en person mer än vad vi gör. Vi gör fel mycket för vi vågar inte riskera. Vi vill hellre känna oss bekväma och säkra. Därför är kärleken inte som på film för i verkliga livet är vi pussies. Vi håller tillbaka så mycket vi behöver få ur oss. Vi är falska för vi vill bara ha någon när vi inte kan få den där någon. Vi gör fel genom att utnyttja andra för att få den bekräftelsen som vi söker. Vi är ganska fucked up. Falska för vi blir kära i personer vi inte ska vara kär i. Falska för vi dras till det förbjudna. Vi älskar personer vi inte ska älska och älskar inte personer som älskar oss även om vi säger att vi gör det. Vi är inte ärliga. Vi lever i en lögn ibland där vi istället önskar att vi existerade i fantasin med någon annan. Vi tänker på någon annan när vi ligger intill någon annan, har sex med någon eller kysser någon. De flesta iallafall. Och de som säger att de inte gör det ljuger. Det händer väl alla några gånger iallafall. Så deppa inte ner er totalt för ni är olyckligt kära. Det är fan den skönaste känslan i hela världen. Sen älskar jag skön smärta n I am Slighty pyscho, men ni fattar DEN, att vara så flippad, överdrivet och mäktigt kär i någon. Det är en riktig skön känsla hur olycklig du än är borde du känns dig mer lycklig av att du faktiskt känner någonting så fucked up skönt än ingenting alls. Ni kommer skratta sen när ni väl varit i ett förhållande länge och komma på er själva med att tänka "Wah nu är jag fan "Olyckligt kär" Vafan tänkte jag med förr? Det där var ju bara en skön känsla. Det här å andra sidan är fan bara Olyckligt. HAHAHA, skämt å sido. But naaaah! Det är skönare att vara olyckligt kär än att vara i ett "olyckligt" förhållande som alla förhållanden förr eller senare drar med sig en fet olycka. Så gå gör konst av er olyckliga kärlek. Skriv en låt. Gör en skön beat. Skriv en berättelse. Måla en jävla tavla. 

7 Juni 2017

Tankar om Livet och Döden
Först skrev jag rubriken ”Tankar om Livet” men ändrade det till att få med orden ”och Döden”.
Hur kändes det i dig när du läste det?
Hajade du till? Blev du illa berörd? Nyfiken? Rädd? Ängslig?
 
Allt du reagerar på bottnar i obearbetade känslor och ofullständig kommunikation.
En del sopar under mattan, en del tar tag i det och andra tycker det är jobbigt, läskigt, nedstämt… likt förbannat väcker det känslor som DU bör ta reda på vad de kommer ifrån och varför.
Du kommer nämligen att få ett mer harmoniskt liv när du vet svaret/svaren.
 
Min kontakt med Döden
I min kontakt med Döden har jag alltid förundrats över hur vacker den avlidne sett ut. Lugn, utslätade stressrynkor, fridfull, vacker, ungdomlig. Det har alltid känts rogivande under den stunden i rummet. Ledsamt, givetvis!… men samtidigt en respektfull tystnad med egna tankar och så overkligt! Snart vaknar han/hon, har jag tänkt… snart.
När jag har varit ensam med den som gått bort så har jag alltid pratat till och med denne. Det har handlat om minnen, om tankar… saknaden och sorgen samtidigt som jag skrattat, gråtit, suckat, strukit hand och kind. Det har alltid känts förvånande att tiden liksom stått stilla, fast en timme kunnat gå så fort...
 
Hur kan allt fortsätta som förut fast någon är död
Samtidigt har det varit smärtsamt att kliva ut i verklighetens brus. Ljuden som slagit emot mig, starkare än innan, ljuset som nästan svidit olidligt… i vetskapen om att den saknade inte får uppleva detta mer. Tankar likt  ”Hur kan alla fortsätta springa, köra, prata… du är ju borta? Stoppa Världen! Jag har sorg… och saknad”.
Sorgen bleknar men saknaden finns alltid kvar
Med allt detta i tankarna är det viktigt att minnas, inte enbart just då, att Livet ska levas här och nu. Visa de som betyder mycket för dig, de levande, att du älskar dem. Sörj tillsammans men res er tillsammans också. Prata om allt, öppet, det är ett sorgearbete.
Barn som sörjer visar inte eller pratar inte om sin sorg för de vill oftast inte ”belasta” sina föräldrar som de ser är ledsna. Samtidigt har barn ett naturligt sätt att sorgbearbeta, som vi vuxna tappat, genom sång, dans, målande och teaterspel.
 
Sörj men fortsätt att leva
Tag lärdom av det som hänt, men lev inte i det förgångna, för inget kan göras ogjort.
Gör om… gör bättre… gör annorlunda, annars får du samma resultat igen!
Lev inte för mycket i framtiden heller, för då springer Livet förbi dig här och nu.
Du kan inte planera för mycket framåt, eller endast framåt… då vågar du inte leva i nuet. Lär NU och ta med dig den kunskapen in i framtiden. Små delmål är bra, vi behöver alla sätta mål och drömma om bättre tider. Men lev NU!
 
Döden är en del av Livet… sorgen bör du inte fastna i, du har ett ansvar mot dig själv – och andra – att fortsätta leva. Sorgen genomlevs, givetvis, och saknaden kommer alltid att finnas. Det jag menar är att du förtjänar att leva ett bra liv… här och nu.
 
… du är inte ensam…

 

4 Juni 2017

De tittar på mig.
Klockan är 23.04 en söndagskväll. Jag står på balkongen och ska precis gå in när jag märker att några tjejer tittar på mig. De står på gården och pratar med varandra.
Och de stirrar på mig.
Eller?
Jag tittar ner i betonggolvet och försöker att dämpa den krypande paniken som sticker över armarna och gör benen avdomnade. När jag andats klart ska jag skynda mig tillbaka in, men obehaget försvinner inte. Jag känner mig naken och konstig, påfrestande medveten om mig själv. Till slut ruskar jag på mig och ställer mig upp för att gå in. 
”Hej” säger de. 
”Hej” säger jag och min röst har en hysterisk underton. Nu kommer de säga något hemskt. Typ anmärka på att jag ser ful ut. Eller fråga om min psykiska ohälsa. Eller säga att de tycker att jag legat med väldigt många killar.
”Vi har sett dig ofta med din bebis, han är hemskt söt” säger en av tjejerna.
Va? 
”Va?” säger jag begåvat. 
”Jaa,” den andra tjejen ler lite blygt.
”Gudtacksåmycketvadgladjagblirjagmåstegånu” säger jag stressat och rusar in. Jag rundar köksbordet och lutar huvudet i händerna.
Varför är jag så jävla nervös?

.

När jag var typ elva-tolv brukade jag ofta spatsera omkring i randiga, omaka strumpor. Jag minns särskilt ett par som var neonrosa med. De var, på alla sätt, fruktansvärt fula men jag bar dem ändå. När jag var tolv vägrade jag sminka mig eftersom jag tyckte att det var djävulens påhitt. När jag däremot fyllde fjorton och börjat gilla smink, blev jag kallad fjortis. När jag var femton-ish klippte jag av mig håret och färgade det mörkbrunt, och då möttes jag av nya, fantasifulla smeknamn, såsom ”rysk prostituerad”. En del killar i klassen var mer originella, och sa kort och gott att ”fan, vad fult det blev”. 

 

När jag var sjutton gick det rykten i Robertsfors om att jag tog sålde sex. Okända människor kunde möta min blick och gestikulera retsamt och skratta när jag himlade med ögonen. Andra benämnde mig bara rakt av som ”slamp-Sabina”. Och, såklart, alltid med kommentaren ”hon är fan sjuk i huvudet”.

 

Så sammanfattningsvis har jag blivit kallad det ena och det andra, men när jag tittar tillbaka på alla dessa olika incidenter finns det en enda gemensam sak;

 

Jag brydde mig inte ett skit.

 

Jag tog aldrig illa upp. Jag borstade av kommentarerna som om de var små dammkorn som fastnar på axlarna, drog handen genom mitt korta hår och fräste tillbaka. Jag tog aldrig skit. Jag brydde mig inte över huvudtaget. Det fanns ingenting som var för fräckt, för taskigt, för elakt sagt. För jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har alltid varit en sådan som tyckt att jag var bäst och om folk inte höll med var det helt enkelt för att de inte var begåvade nog att förstå min storhet. Jag var den vackraste, smartaste och roligaste personen jag kände och all bekräftelse jag behövde var den jag fick av mig själv.

 

Någonstans påvägen förändrades dock det. För nu, när jag sitter på min balkong en söndagskväll klockan 23.04 tror jag att alla vill mig illa. Jag har utvecklat någon slags paranoia som gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag tror att alla tycker att jag är en jobbig jävel, en sådan som är omogen och töntig och tror att hon kan bli en bra författare men egentligen bara är fett kass. Jag förväntar mig att folk ska se ner på mig. Jag förväntar mig att de redan har en bestämd uppfattning om mig, och det värsta är att nu förtiden bryr jag mig. Alldeles för mycket.

 

Jag har officiellt blivit en osäker person.

 

Det är helt och hållet främmande för mig. Jag som alltid haft ett litet släng av storhetsvansinne är nu extremt mottaglig för folks åsikter. Jag tar åt mig. Hur sjukt är inte det?

 

Jag har aldrig kunnat relatera till mina kompisar som haft dessa sortens problem när de var yngre. Jag fattade aldrig varför de var så himla osäkra och nervösa och inte kunde ta kritik. Och nu finner jag mig själv sitta hemma och läsa kommentarer och undra, har dessa personer rätt? Är det sådan här jag är?

 

Jag brukar ju kunna skriva om saker som jag kommit underfund med. Tankar kring saker jag har upplevt, och saker jag förstått mig på. Men detta är främmande. Därför tänkte jag avsluta med att fråga er; hur gör man när man är osäker? Hur tacklar man skitsnack? Hur ignorerar man impulsen att lägga sig ner på köksgolvet och kura ihop sig till en liten boll så fort man hör ett enda kritiskt ord?

 

Jag vet att jag egentligen får skylla mig själv som lägger ut hela mitt liv på internet, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill att alla ska tycka att jag är snäll och vänlig, inte otrevlig och dryg. Men jag kan ju inte springa omkring till varenda kotte och övertyga dem. Det vet jag.
Jag kanske bara går igenom en märklig period. Osäkerhet borde ju egentligen vara en rätt vanlig sak som de flesta kan tackla utan att få vansinniga impulser som typ, ’nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska’ eller ’hur fejkar man sin egen död?’. Men jag har ju en tendens att bli sån, det vet vi alla.

 

Så hit me. Nu är det er tur att hjälpa mig. Hur hittar jag den där tjejen som borstade av allt som om det var små dammkorn som fastnat på axlarna? För jävlar vad jag saknar henne!!