1 Juni 2017 Förlossningsberättelse nr.3

Vi var beräknade den 4 Oktober -16 men lillen hade helt andra planer!

Jag hade haft förvärkar mer eller mindre från och med halva gaviditeten och var beordrad att ta det lugnt, någonting jag inte var eller är speciellt duktig på. Jag höll mig relativt i schack fram tills det beräknade datumet men sedan gav jag upp, ungen hade ändå inga större planer på att komma kändes det som.

Den 15 Oktober gick jag och la mig som vanligt, en lördag var det och jag funderade en hel del på hur det skulle gå på måndagen då jag skulle på mitt första "möte" på sjukhuset angående en eventuell igångsättning.
Jag kände mig lite halvkonstig i kroppen så jag snurrade på som bara den i sängen, bebisens pappa Adrian var nere och hälsade på från Skellefteå och sov kvar för att sedan åka tillbaka på söndagen. Så blev inte fallet. 
Jag somnade lite lätt vid 22 tror jag men vaknade till och från av att jag hade värkar - jag tänkte inte så mycket på det men vid 00 var jag uppe och gick i lägenheten, kände mig väldigt rastlös. Jag lagade lite käk, försökte prata med min syster som låg och sov i tv-rummet men fick inte någon större respons haha. Jag fick ondare och ondare, promenerade runt och fick efter ett tag stanna av och vagga mot möbler och försöka andas igenom värkarna. Vid 05 kände jag att det inte gick längre, jag kunde bara inte stå ut hemma, ensam mer, så jag ringde till min andra syster som skulle köra in mig (utifall att Adrian inte hade varit här) och hon ringde förlossningen åt mig och kom sedan hit i ilfart. Med tanke på att min förra förlossning gick så pass fort som den gjorde så ville dom inte chansa utan tyckte att vi skulle komma in med en gång. 
Under tiden jag väntade på att Bea skule komma hit så gick jag in i sovrummet och väckte Adrian, jag petade lite lätt på honom och sa "we need to go to the hospital. NOW" och han förstod inte riktigt vad jag menade men såg fort på mig att hans son var på väg då jag fick stå och gunga mot möblerna medans jag försökte klä mig så gott jag bara kunde. Jag var så inne i att vi skulle åka iväg att jag inte tog med mig någonting alls - jag har bara 5 minuter till sjukhuset så jag tänkte att det inte var någon fara. Innan vi pös iväg gick jag in och pussade på barnen och berättade att dom kommer bli storasyskon någon gång under dagen, att lillebror var på väg. Dom blev eld och lågor och kunde naturligtvis inte somna om!

Väl på sjukhuset gick allting rätt smidigt, blev invisade i ett rum och dom kollade hur öppen jag var - 4 cm bara men det kändes som att jag skulle varit mer öppen. Värkarna kom tätt och jag hade panik, kunde inte andas igenom dem alls och allt kändes bara jätte jobbigt. Adrian strök mig försiktigt på armen när jag bröt ihop och grät. Jag vie inte ha lustgas då jag blev illamående av bara tanken så jag bad om en EDA och dom kom för att fixa det. Narkosläkaren stack fel två gånger och jag trodde att jag skulle tuppa av - fortfarande lika rädd för nålar som tidigare haha! Men tredje gången blev det rätt och det gick bättre för mig att andas igenom det onda men den tog inte lika bra som den gjort vid tidigare förlossningar. 
Jag minns inte jätte mycket från denna förlossning faktiskt, anedningen till detta tror jag är att jag dels bara var inne på förlossningen 4 timmar innan han kom och att jag hade så pass mycket panik att jag nog stängde av. Jag minns dock väldigt tydligt när jag skulle gå på toaletten vid ett tillfälle, efter att de satt EDA:n och jag kissade men insåg att jag blödde - NÅ JÄVULST. Det kom som klumpar men jag fick höra att det inte var någon fara. 
Adrian gick in och ut från rummet som en dåre, för dem är det inte helt normalt att mannen är med under förlossningen och jag tror helt ärligt inte att han riktigt pallade med det heller... det syntes att det var jobbigt för honom och ett tag där försvann han i någon timme för att sedan komma tilbaka och gå in i rummet precis som lillens huvud var ute ur min mutta - det var det första han såg när han kom in liksom HAHA. Paniken i hans blick och sedan vände han om igen och blev inhämtad när lillen var helt ute för att klippa navelsträngen och sådär. 

Klockan 09.25 var han ute, en klump på 3860 gram och 52 centimeter, han fick namnet Leamo Antero Vall Trifan (efter typ någon månad haha).
 
 
 

9 Augusti -11 [...förlossningsberättelse...]

Var somsagt beräknad på 7 Augusti -11, precis det datum bebis bestämde sig för att titta ut.

Hade inte känt av någonting på väldans länge så lördagen spenderades som alla andra lördagar - hemma. Leon följde med Malin och Robin till Sikeå en sväng för att få leka av sig med massa barn. Jag och Christoffer satt hemma och gjorde mesten ingenting. Följde Ingelas (min fars kvinna) råd och hade sex, två gånger, för att se om någonting skulle hända vilket det inte gjorde. Emma och Tobias (grannar) komme över och umgicks. Dom tog någon öl och vi pratade massor hit och dit, dom gick väl hem ungefär samtidigt som Leon kom hem - kring halv tolv tiden.
Vi gjorde oss iordning, borstade lillemans tänder och la oss i sängen. Vi låg och pratade ett tag jag och Christoffer då jag skulle vända mig sådär smidigt i sängen som man bara kan göra då man är tjockis - PLOFF sa det och jag blev lite halvnojig. Kändes ungefär som jag hade kissat på mig så tänkte inte mer på det men det fortsatte sippra så jag intalade migsjälv att jag inte kissade på mig och sa: "Christoffer... jag tror på allvar att vattnet just gick". Hej och hå! Han flög upp ur sängen och hade seriöst kläderna på sig innan han stod på golvet, haha. Han var råskakig och visste inte vart han skulle ta vägen. Han ringde Malin som kom över och då stod jag brevid sängen och det bara rann vatten över hela golvet. Ringde in på BB och dom frågade om jag fått värkar ännu vilket jag inte hade fått så de sa att fick jag det skulle vi ringa och sedan komma in, om inte skulle vi komma in söndagmorgon klockan 09 för bedömning.

Malin gick hem för att få lite sömn och vi la oss i sängen igen för att försöka sova eftersom inga värkar börjat.
Hann just precis somna om då jag fick tväront - värkarna hade börjat! Klockan var nu 03.00 och jag tänkte att jag kunde vänta ett tag innan vi åkte in. Vi packade väskan eftersom den fortfarande var opackad, klädde på oss, ringde över Malin och Robin som skulle köra in oss och sådära. Jag tog en snabbdusch och sedan fick jag förbannat ont. Ringde BB igen och dom bad oss komma in direkt eftersom vi bor 3 mil från stan och sjukhuset + att värkarna nu kom med tre minuters mellanrum.
Packade in alla i bilen och så bar det av mot stan. Jag ville avlida på vägen in ungefär. Vid 5 var vi inne och fick gå direkt in i en förlossningssal. CTG sattes och allt såg naturligtvis bra ut, dom kände efter och jag var öppen 5 cm(!!).
Skulle inte hinna ta någon Epidural sa dom så fick leva på lustgasen. Då jag var öppen 8 cm ringde Maja (barnmorskan) efter narkosläkaren så jag kunde få en spinalbedövning. En bedövning som funkar som epiduralen bortsett från att den inte blir påfylld kontinuerligt utan bara räcker i två timmar. Läkaren var tydligen känd för att ta tid på sig så fick lite morfin under tiden vi väntade på honom. Då han väl komme fick jag lägga till mig, kuta sådär vackert med ryggen ni vet? haha, för att han skulle ge mig bedövning. SMACK, jag ville avlida! Såg stjärnor framför ögonen, han stack in nålhelvetet mellan kotorna då jag inte hade någon värk. Jag som dessutom inte klarar av nålar. Det som gjorde mig mest förbannad var att dom dessutom sa att dom skulle vänta tills jag fick en värk för att jag inte skulle känna det men vänta gjorde han då inte. Ryckte givetvis undan ryggen lite av ren reflex eftersom det tog så ont varpå han var snabb på att säga: "ja, du var då snabb på att dra tillbaka ryggen iallafall.". Ush vad arg jag blev!

Fem i 6 fick jag krystvärkar och 07.11 fick jag upp ett fruktansvärt fint barn på magen. En liten flicka som fått namnet Levina.
Christoffer klippte navelstängen och sedan myste vi bara. Gick inte sönder någonting så ingenting behövdes sys - fruktansvärt skönt!
Var lika pigg som då jag fick lilleman, förutom att jag fick åka rullstol hela söndagen eftersom jag annars svimmade så fort jag ställde mig upp.




1a bilden: Direkt efter hon fötts, första suget.
2a bilden: Lilltjoppan med en av hennes mostrar


(Fler bilder kommer komma in i detta inlägg, jag meddelar då jag uppdaterat med det. Dvs. bilder från förlossningen.)

Förlossningsberättelse

Jag vet att det är ett tag sedan den ägde rum - 2 månader, 2 veckor och 2 dagar närmare bestämt. Men fick helt plötsligt en översvämmande känsla, likt en tsunami, att skriva ner detta.
Natten till den 10maj 2008 kände jag för första gången rätt starka värkar, inte så starka så att jag inte orkade med dem dock. Jag somnade om emellan dem till en början... Jag kollade på mobilen hur mycket klockan var och tänkte att jag kanske skulle börja ta tid på dem. Klockan var nu 06.00 någonting och jag tänkte börja klocka värken som komme, men så duktig som jag är lyckades jag på något vänster somna så mitt försök misslyckades...
Klockan var nu 07.00 och jag kände att jag inte kunde ligga i sängen mycket längre nu så jag tog på mig ett par pyjamasbyxor och gick in för att väcka Britt-Inger och berätta att det var pågång nu. Eftersom det var lördag låg både hon och Roger och sov. Jag hade inte hjärta att väcka upp dem så jag gick till köket och gjorde mig lite frukost. Jag är inte den tystaste människan på denna jord så Britt-Inger vaknade, tog sig en kopp kaffe och satte sig vid bordet med mig. Jag berättade för henne hur det hela stod till och vi kom fram till att hon skulle hjälpa mig att komma ihåg hur tätt värkarna komme. Jag tror, om jag inte minns helt fel, att jag vid denna tidpunkt skickade sms till Conny, mamma, Bea, Denice och några kompisar att jag förmodligen skulle måsta åka in på BB idag!
Efter någon timme var det 6 minuter mellan varje värk och Britt-Inger ringde in til förlossningen och frågade vad de tyckte vi skulle göra. De sa att jag skulle ta en Alvedon och försöka sova. Detta hjälpte inte ett dugg så jag försökte hålla ut och pratade med en mycket nervös och stressad mamma i telefonen istället. Britt-Inger ringde än en gång in till förlossningen då värkarna kom med 5 minuters  mellanrum. De tyckte att vi skulle vänta ännu ett tag men om jag fick så ont att jag inte stod ut längre skulle vi ringa tillbaka och sedan komma in. Jag härdade ut drygt en halvtimme till sedan ringde vi mamma och berättade att vi tänkte åka in nu. Vi ringde även förlossningen en gång till för att berätta att vi var påväg. I bilen påväg in till stan ringde Britt-Inger till Conny och jag till Bea, hon vart måttligt stressad eftersom hon skulle köra ända från Umeå till Skellefteå. Efter det samtalet ringde Denice och jag minns det som om det var igår. Hon frågade vad jag gjorde och jag sa att jag satt i bilen påväg till BB. Hon vart helt till sig och frågade hur ont jag hade, jag vart så full i skratt att jag nästan inte kunde svara, så hon ställde ytterligare en fråga "vart har du ont?!". "Bak i ryggen, nere vid svanken" svarade jag och Denice okejade. Samtalet flöt på ett tag och när vi nästan var framme sa jag att jag skulle ringa henne senare, vi sa hej då och la på...
12.40
Inskrivningen ägde rum.
Jag fick komma in i ett rum och de satte CTG - allting såg normalt ut och bebis hjärtfrekvens låg på 145 slag per minut. Jag satt och pratade lite med mamma och den otroligt söta och härliga barnmorskan - Marita Birgersson.
Efter ett tag, närmar bestämt 35 minuter, sade Marita att vi skulle kolla hur öppen jag var. Innan detta passade jag på att gå och kissa. Då jag stod och tvättade händerna fick jag en värk och jag trodde jag skulle svimma, visste inte riktigt vad jag skulle göra men medans smärtan tog överhanden för ett tag hukade jag ihop mig vid handfatet och nöp så hårt jag kunde i det. Vägen från toan och rummet mamma och Marita väntade på mig i var inte lång alls, men hann säkert på en sissodära 2-3 värkar på vägen.
Då jag kom till rummet bad Marita mig att lägga mig ner på sängen. Hon kände efter och jag var nu 4cm öppen (!) hon tittade på mig, på mamma och sedan på mig igen innan hon konstaterade att det skulle bli barn idag. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta - helt plötsligt kände jag mig inte alls redo för en förlossning...
13.50
Marita tar med mig och mamma till den förlossningssal där mitt barn ska till att födas, för att ta hål på hinnorna. Allting gick kanon och det var klart fostervatten som avgick. Vi pratade lite, sedan tackade Marita för sig och hämtade in två kvinnor - Ingrid (barnmorskan som skulle hjälpa mig genom förlossningen) och en undersköterska som jag aldrig riktigt uppfattade namnet på. Allt jag visste om henne var att jag inte alls tyckte om hon! Hon var riktigt otrevlig och var allmänt sur hela tiden. Annat var det med Ingrid - hon var näst intill lika söt, go och underbar som Marita, och hon lyssnade verkligen på mig då vi pratade. Guld värt!
13.55
Jag trodde jag skulle avlida av värkarna som vid det här laget blivit allt starkare, var fortfarande inte alltförmkt öppen - 5 cm vid det här laget. Mamma masserade mig bak i ryggslutet under värkarna men sedan ville jag pröva duscha för att se om det kunde dämpa smärtan litegrann iallafall. Det hjälpte inte speciellt länge så jag tog på mig den "mycket fina" klädnaden jag fick utav Ingrid, och gick ut från toaletten. Jag hann just så pass utanför dörren innan jag fick ännu en värk. Mamma sa att jag skulle luta mig mot väggen så skulle hon massera. Jag kände inte speciellt mycket av det så blev riktigt förbannad - jag knöt näven, tog i allt jag kunde och slog rakt in i väggen. Mamma avrt orolig och bad mig att inte slå henne också. Det hade gått någon timme sedan de palperade hinnblåsan på mig och Ingrid kom för att kolla om jag öppnat mig något mer... Hon kände efter och jag var nu öppen 7cm!! Hon gick ut och jag kämpade med värkarna än en gång, som nu kom varannan minut.
15.47
Även fast jag lovat mig själv hela min graviditet att jag inte skulle ta någon ryggbedövning eftersom jag är så sjukt rädd för nålar, (grät redan då de satte en infart i handen på mig) så började jag tänka över om jag kanske skulle be om det ändå. Vi ringde på Ingrid och jag bad henne om en ryggbedövning. Hon gick iväg och ringde efter narkosläkaren som kom väldigt snabbt, hann säkert bara vänta en tio minuter innan han kom in genom dörren tillsammans med Ingrid och surfittan (ursäkta!!), och en Sufenta-Eda (dvs. Epidural) lades. Då denne började värka var jag verkligen i himlen! Så skönt att få någonting som verkligen hjälpte, efter duschandet och lustgasen som jag inte kände av överhuvud taget! Jag passade nu på att äta en macka mamma hade gjort och dricka den himelsk goda saften Ingrid kom med. Tror närmare bestämt det var körsbärs-saft, SJUUUKT GOTT!
17.46
Jag kände mig extremt slut, var snorig ochallmänt trött i kroppen. Ingrid kom och tog tempen och mätte pulsen på mig, hade 37,8 grader feber och min puls låg på 110. Hon meddelade läkaren Philippe eftersom bebis takykardi (dvs, hjärtljud) låg högt.
17.53
Jag hade fortfarande lika mycket feber men värkarna hade avtagit en aning och bebis takykardi låg uppemot 180 av och till på CTG:t. Philippe beslutade att syntodropp skulle sättas in och laktatprovtagning skulle förberedas.
17.58
Syntocino kopplas med 30ml/h. (dvs, droppet)
18.20
Philippe kom tillbaka för att ta proverna från bebis huvud för att se hur han mådde. Det första visade på 1,6 vilket var bra.
18.22
Nästa prov togs och det visade på 2,1 som även det var bra. Visst, bebis var naturligtvis stressad men han mådde fortfarande bra.
18.48
De tog än en gång tempen på mig och nu hade jag37,9 grader. Men bebis basalfrekvens ligger nu uppemot 190 slag/minut och både jag och mamma märker att alla i rummet verkar lite stressade och oroliga...
19.15
Jag hade för inte alltför länge sedan fått Alvedon men hade vid denna tidpunkt fortfarande feber. Jag är nu helt öppen och bebis ligger 3cm ovan bäckenbotten. Philippe förbereder ännu en laktatprovtagning men nu även Malmströmsklocka, dvs. sugklocka, och tillkallar även bakjouren Rose-Marie Toffia för eventuell hjälp.
19.30
Laktatproven visar på 3,1 och 2,8 vilket på dem lät bra.
20.01
Det behövdes 5 dragningar med sugklockan sedan var min son född. De sprang iväg med honom till läkarrummet, eftersom han hade haft så hög hjärtfrekvens, för att kolla hur han mådde. Medans de och mamma var och kollade honom passsade Ingrid på att sy den lilla, lilla inre bristningen jag fått, som endast krävde ett stygn.
De kom tillbaka med Leon efter ett tag och jag fick ha mitt lilla knyte på bröstet - vilken underbart härlig känsla!! Ingrid gick iväg för att hämta Bea och Conny, så de skulle få möta sin systerson (Beas) och son. Blicken och hela ansiktsuttrycket på Conny då han fick se sin son är obeskrivlig, helt salig var han!
Efter ett tag kom Ingrid tillbaka och det var dags för vägning och mätning. Efter detta tog de ner min lilla parvel på Barnavdelning för observation över natten. Vi satt och pratade med Bea och Conny ett tag innan de for hemåt och jag fick ta mig en dusch, klä på mig, - fika och sedan bege mig ner på "barn" för att umgås med min son ett tag innan jag var tvungen att bege mig tillbaka till mitt rum.
Var så underbart att få hålla det vackraste jag någonsin sett, i mina armar. Att sedan måsta skiljas ifrån honom på kvällen var nog det värsta jag varit med om, känslorna tog överhanden och jag ville bara gråta tusen floder men jag skulle vara stark för min egen skull - och för Leon, så jag höll allting inom mig istället.

Klockan 9.00 på söndagmorgonen kom de upp med min son och han skulle inte behöva vara på "barn" längre. Nu var han min och jag skulle/ska aldrig släppa taget om honom - han är det bästa som någonsin hänt mig, min lilla Leon <3


Frågor och såvidare går att ställas om så önskas - inga problem!