4 Juni 2017

De tittar på mig.
Klockan är 23.04 en söndagskväll. Jag står på balkongen och ska precis gå in när jag märker att några tjejer tittar på mig. De står på gården och pratar med varandra.
Och de stirrar på mig.
Eller?
Jag tittar ner i betonggolvet och försöker att dämpa den krypande paniken som sticker över armarna och gör benen avdomnade. När jag andats klart ska jag skynda mig tillbaka in, men obehaget försvinner inte. Jag känner mig naken och konstig, påfrestande medveten om mig själv. Till slut ruskar jag på mig och ställer mig upp för att gå in. 
”Hej” säger de. 
”Hej” säger jag och min röst har en hysterisk underton. Nu kommer de säga något hemskt. Typ anmärka på att jag ser ful ut. Eller fråga om min psykiska ohälsa. Eller säga att de tycker att jag legat med väldigt många killar.
”Vi har sett dig ofta med din bebis, han är hemskt söt” säger en av tjejerna.
Va? 
”Va?” säger jag begåvat. 
”Jaa,” den andra tjejen ler lite blygt.
”Gudtacksåmycketvadgladjagblirjagmåstegånu” säger jag stressat och rusar in. Jag rundar köksbordet och lutar huvudet i händerna.
Varför är jag så jävla nervös?

.

När jag var typ elva-tolv brukade jag ofta spatsera omkring i randiga, omaka strumpor. Jag minns särskilt ett par som var neonrosa med. De var, på alla sätt, fruktansvärt fula men jag bar dem ändå. När jag var tolv vägrade jag sminka mig eftersom jag tyckte att det var djävulens påhitt. När jag däremot fyllde fjorton och börjat gilla smink, blev jag kallad fjortis. När jag var femton-ish klippte jag av mig håret och färgade det mörkbrunt, och då möttes jag av nya, fantasifulla smeknamn, såsom ”rysk prostituerad”. En del killar i klassen var mer originella, och sa kort och gott att ”fan, vad fult det blev”. 

 

När jag var sjutton gick det rykten i Robertsfors om att jag tog sålde sex. Okända människor kunde möta min blick och gestikulera retsamt och skratta när jag himlade med ögonen. Andra benämnde mig bara rakt av som ”slamp-Sabina”. Och, såklart, alltid med kommentaren ”hon är fan sjuk i huvudet”.

 

Så sammanfattningsvis har jag blivit kallad det ena och det andra, men när jag tittar tillbaka på alla dessa olika incidenter finns det en enda gemensam sak;

 

Jag brydde mig inte ett skit.

 

Jag tog aldrig illa upp. Jag borstade av kommentarerna som om de var små dammkorn som fastnar på axlarna, drog handen genom mitt korta hår och fräste tillbaka. Jag tog aldrig skit. Jag brydde mig inte över huvudtaget. Det fanns ingenting som var för fräckt, för taskigt, för elakt sagt. För jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har alltid varit en sådan som tyckt att jag var bäst och om folk inte höll med var det helt enkelt för att de inte var begåvade nog att förstå min storhet. Jag var den vackraste, smartaste och roligaste personen jag kände och all bekräftelse jag behövde var den jag fick av mig själv.

 

Någonstans påvägen förändrades dock det. För nu, när jag sitter på min balkong en söndagskväll klockan 23.04 tror jag att alla vill mig illa. Jag har utvecklat någon slags paranoia som gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag tror att alla tycker att jag är en jobbig jävel, en sådan som är omogen och töntig och tror att hon kan bli en bra författare men egentligen bara är fett kass. Jag förväntar mig att folk ska se ner på mig. Jag förväntar mig att de redan har en bestämd uppfattning om mig, och det värsta är att nu förtiden bryr jag mig. Alldeles för mycket.

 

Jag har officiellt blivit en osäker person.

 

Det är helt och hållet främmande för mig. Jag som alltid haft ett litet släng av storhetsvansinne är nu extremt mottaglig för folks åsikter. Jag tar åt mig. Hur sjukt är inte det?

 

Jag har aldrig kunnat relatera till mina kompisar som haft dessa sortens problem när de var yngre. Jag fattade aldrig varför de var så himla osäkra och nervösa och inte kunde ta kritik. Och nu finner jag mig själv sitta hemma och läsa kommentarer och undra, har dessa personer rätt? Är det sådan här jag är?

 

Jag brukar ju kunna skriva om saker som jag kommit underfund med. Tankar kring saker jag har upplevt, och saker jag förstått mig på. Men detta är främmande. Därför tänkte jag avsluta med att fråga er; hur gör man när man är osäker? Hur tacklar man skitsnack? Hur ignorerar man impulsen att lägga sig ner på köksgolvet och kura ihop sig till en liten boll så fort man hör ett enda kritiskt ord?

 

Jag vet att jag egentligen får skylla mig själv som lägger ut hela mitt liv på internet, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill att alla ska tycka att jag är snäll och vänlig, inte otrevlig och dryg. Men jag kan ju inte springa omkring till varenda kotte och övertyga dem. Det vet jag.
Jag kanske bara går igenom en märklig period. Osäkerhet borde ju egentligen vara en rätt vanlig sak som de flesta kan tackla utan att få vansinniga impulser som typ, ’nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska’ eller ’hur fejkar man sin egen död?’. Men jag har ju en tendens att bli sån, det vet vi alla.

 

Så hit me. Nu är det er tur att hjälpa mig. Hur hittar jag den där tjejen som borstade av allt som om det var små dammkorn som fastnat på axlarna? För jävlar vad jag saknar henne!!

Jag stod med knytna nävar framför spegelen och jag slog mot mig själv.

Jag kan inte hjälpa att fundera på varför det är så förbannat tabu att prata eller skriva om psykisk ohälsa, sin egna dessutom.

Jag refererar till migsjälv i detta inlägg och mina "sämre sidor", såattsäga. Anledningen till att jag skrivit/skriver om mina psykiska åkommor är inte för att få skit för det - vilket har hänt OTALIGT många gånger (!!), utan snarare för att ta ett steg närmare att visa att det är okej att prata om det.

Jag lider, som många redan vet, utav depressioner, social fobi och dissociation. Av dessa tre må jag då säga att den andra jag nämnde är absolut värst!
Depressionen kommer i perioder vilket jag inte är den enda i min familj och släkt som lider av, utan i stort sett alla kvinnor på min mors sida lider av någon form av depression.
Dissociationen hänger med både i deppandet och i den sociala fobin. Då jag är deppig och någon pratar med mig om jobbiga saker, eller om hur jag mår just då så blockar jag bort det. Det är ingenting jag är medveten om att det händer utan det bara sker - därför är det sjukt skönt att jag har människor i min närhet som ser och vet när detta händer och kan hoppa in och prata för mig istället - eller också prata tillbaka mig så jag blir medveten om vad som sägs igen. Jag hör nämligen inte vad människor säger då detta händer, jag hör att någon pratar men jag kan inte uppfatta vad denne säger... Något som min samtalskontakt inte riktigt tagit upp än hur vi ska träna bort, vi fokuserar mest på den sociala fobin just nu. Den däremot är med i stort sett hela tiden, det är inte alltid det är så allvarligt att jag inte tar mig ut genom dörren ens en gång - men det finns alltid liite av det där.
Vissa dagar kan jag inte ta mig ut genom dörren utan att känna att jag vill bryta ihop, jag blir livrädd! Att gå på en affär själv finns inte på kartan, där är jag inte ännu - det fixar jag inte än. Skulle jag mot all förmodan gå in på en affär själv så kommer dissociationen som ett brev på posten då jag gör det för att rädda migsjälv. Jag går då in och hamnar rätt fort i min egna lilla värld där jag bara fokuserar på vad jag ska ha därifrån - vilket medför att om någon hälsar så hälsar jag inte tillbaka utan kan reagera fem minuter senare på att det faktiskt var någon som jag förmodligen kände som pratade med mig.
Vissa dagar är det så lite som att jag bara känner mig illa till mods med att gå ut, men att jag ändå fixar det utan att stänga av och sådär. Vad som är sjuuukt skönt däremot är att allt detta bara sker då jag är ensam eller med någon annan, har jag barnen med mig sker detta ALDRIG! Det är sinnessjukt härligt att slippa bryta ihop i deras närhet - så dom har hjälpt mig fruktansvärt mycket. Jag menar, skulle det av någon anledning kännas lite motigt att gå ut så kan jag alltid prata med barnen, leka med dom eller vad som helst så försvinner det på en gång! (:

Jag tycker det är rätt tragiskt att människor ska bli dömda av sina psykiska åkommor, jag har blivit det många, många gånger och jag blir lika ledsen varje gång. Då jag får höra att jag inte kan klara av att ha barn för att jag har dessa diagnoser gör mig förkrossad - dessa problem är ingenting som någonsin förstört min kontakt till mina barn, det har snarare fört mig närmare dem eftersom dom lär sig att det är okej att prata om och visa att man är ledsen och nere. Sedan ska jag snabbt som attans tillägga att jag aldrig någonsin tillåter eller har tillåtit migsjälv att bryta ihop framför barnen! Jag har visat då jag varit ledsen och gråtit lite lätt, det tycker jag är helt rätt - då de lär sig att visa också, men att bryta ihop totalt gör jag inte inför barnen då jag anser att det stjälper dem snarare än hjälper dem.
Jag tycker att människor i allmänhet ska bli mer förstående i människors dåliga mående, att man ska försöka förstå hur det påverkar människan i fråga istället för att vända det mot denne och dömma hunden efter håren. Finns så mycket jag skulle vilja få ut om just detta ämne men jag har varken tid eller lust att skriva om det just nu då det skulle bli ett sjuhelsickes långt inlägg!

11 Juni -12 [...dissociation...]

Dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik. Svår dissociation är dels ett symtom vid akut stressreaktion eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer permanent psykisk störning.

Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation, eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser.Dissociation har ofta en somatisk komponent, och med dissociation följer ofta hypestesi, mutism, automatism och andra bortfall av kroppsmedvetande. Andra vanliga dissociativa upplevelser innefattar trans och upplevelser av att vara besatt.

Det finns en överlappning mellan dissociativa störningar och somatoforma störningar, samt med den numera förlegade diagnosen hysteri. Allvarlig dissociation förekommer vid schizotyp störning och är då förknippad med benägenheten att fantisera. Dissociation är ett utbrett fenomen, och inte i sig ett tecken på en särskild diagnos. Dissociativa erfarenheter kan dock vara ett tecken på att personen är sårbar för att utveckla psykoser.Dissociation kan uppträda i olika svårighetsgrader. Dagdrömmar och uppmärksamhetsproblem kan ses som ett slags mental flykt och är i så fall ett slags dissociation. Även déjà vu kan betraktas som en dissociation. Dessa exempel på former av dissociation är tämligen utbredda, och är inte patologiska. Vid svår stress eller traumatiska upplevelser kan allvarligare dissociationer uppträda, där den allvarligare formen är en strukturell dissociation som yttrar sig i en uppdelning av personligheten, vilket ofta kan leda till amnesi inför traumat.

Traumatiserade människor kan få bestående dissociativa drag, vilket både kan ses vid dissociativa störningar och vid posttraumatisk stress. En emotionell del av personligheten kvarblev i traumat efter att det var över, och var ytterst känslig för påminnelser om det inträffade. En "normal del av personligheten"  dissocierade sig från traumat och hade svårt att integrera händelsen; i vissa fall hade personen glömt traumat, som kan leda till bland annat fobier för sådant som påminner om traumat, och förlust av kroppsmedvetande (såsom sensoriska intryck).

Dissociation kan leda till amnesi. Sådan bortträngning är av olika skäl främst förknippad med barndomstrauman av framför allt sexuella övergrepp. Dock har omkring 5% av hela befolkningen allvarligare former av dissociativa symtom, och omkring en fjärdedel av samtliga med psykiska störningar. En orsak till att det är så förknippat med barndomstrauman, kan möjligen vara att barn är känsligare för trauman och därför oftare drabbas av dissociation. Benägenheten för att reagera med dissociation kan möjligen också härledas till psykiska försvarsstrukturer som utvecklas under barndomen, dock kan det inte fullständigt förklara den höga prevalensen dissociation bland vuxna
Graden permanent dissociation kan bedömas med standardiserade test, såsom The Dissociative Experiences Scale som avgör graden av multipel personlighetsstörning.
Klyvning där också ofta det engelska ordet splitting används är en psykisk försvarsmekanism som ligger nära dissociation, och det diskuteras om det handlar om samma typ av psykiskt försvar.