4 Juni 2017

Jag är den sämsta personen i världen.
Jag sitter vid köksbordet och stirrar ner i telefonen. Egentligen ser jag inte på något särskilt, utan jag scrollar bara runt, klickar bort instagram och klickar upp appen igen, läser texter jag inte förstår och uppdaterar facebook. Världen runt omkring mig verkar dansa i solsken men här sitter jag och över mig hänger ett envist regnmoln som vägrar försvinna.
Eftersom jag suger.


Vad är jag egentligen bra på? Jag lägger ifrån mig telefonen. Att skriva, tänker jag. Jag är bra på att skriva. Jag kan faktiskt skriva. Men var räcker det egentligen? Jag tar upp telefonen igen.
Jag har varit omgiven av talangfulla och framgångsrika människor i typ, hela mitt liv. Känns det som i alla fall. Jag menar, min ex-bästis är praktiskt taget superkanon. Min ex-pojkvän hade sin karriär säkrad redan som ung. Alla runt omkring mig har haft ideér, intressen, hobbies. De har varit drivna och målmedvetna. Flera av dem funderar på att plugga till läkare. En annan jobbar inom företagande. En tredje flyttade iväg ganska nyligen.
Och jag, då? Här sitter jag som en jag vet inte vad och som ingen tar på allvar, allra minst jag, och hittar på ursäkter för mig själv så att jag kan gå ut och göra ingenting.

 

”Jag är så jävla lost, bara” säger jag till mig själv där jag sitter i min soffa hemma.”Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Det känns som om jag kommer sluta som en trött gammal fjortis som måste jobba på 7-elevan i resten av livet. Jag vill inte det” tänker jag gnälligt.
Meningen som följde sitter fortfarande kvar som en mantra i huvudet.
”Det är inte meningen att du ska veta vad du ska göra i resten av ditt liv när du inte knappt levt en femtedel” var det som att någon sa till mig.
Jag stirrade rakt ut och försökte invända, men jag kom inte på något att säga. Sedan dess har jag upprepat den meningen i huvudet varje gång jag känner att jag inte duger.
För en sak som min psykolog också sa var att det är lika vanligt att vara rädd för att misslyckas, som det är att vara rädd för att lyckas.

Jag är livrädd för mina egna framgångar.
Rannsaka er själva och ta reda på om ni också är det. Brukar ni ursäkta era framgångar med omständigheter, så som ”ja, men jag hade tur” eller ”ja, men det var bara för att…” ? Brukar ni har svårt att ta emot komplimanger, avfärda uppskattande kommentarer och inte ta er själva på allvar när ni faktiskt gjort något bra?
Hur ska man då någonsin bli nöjd?
Det är inte meningen att vi ska veta exakt hur vi vill spendera resten av våra liv när vi knappt levt över huvudtaget. Jag är numera beredd, och förväntansfull, inför misslyckanden. Jag vill fucka upp, börja om, byta spår, byta riktning, stanna helt, rusa fram, göra fem saker samtidigt och inte göra någonting alls. Jag vill testa hur det är att hjälpa andra, att hjälpa sig själv, jag vill bli läkare och psykolog och författare och lärare. Jag vill resa till Afrika och jag vill frysa arslet av mig på något kallt ställe. Jag vill göra precis allt i hela världen innan jag bestämmer mig för något som ska räcka resten av livet. Jag vill inte bestämma nu. Jag kan inte bestämma nu.
Och jag är nöjd, faktiskt. Jag jobbar på att ta mig själv på allvar, och fräser åt folk som inte gör det. Jag slåss för min plats här och låter absolut ingen ifrågasätta det jag gör. Jag har byggt upp det jag har från absoluta början, och jag är övermäktigt jävla stolt över det.
Det absolut enda löftet jag har till mig själv är detta: Ingen ska någonsin kunna säga att jag är där jag är idag på grund av någon annan.I så fall är jag hellre fattig och misslyckad. Men då har jag åtminstone kämpat själv.



Kommentarer
Postat av: Days by Johanna

Vilket bra inlägg

2017-06-04 @ 12:19:39
URL: http://daysbyjohanna.se
Postat av: Heléna

Så bra skrivet! Du är absolut något - du är du och den bästa versionen av dig själv!!! Jag är 46 år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir "stor". Många omkring mig har länge stakat ut min framtid och berättar gärna vad jag kan göra med min utbildning och mina kvaliteter, men det spelar väl egentligen ingen roll för det viktigaste är väl vad jag själv vill :D Jag har läst runt 4 år på universitet med inriktning mot beteendevetenskap, skulle kunna arbeta på en mycket högre position än jag gör idag och tjäna betydligt mer i lön, men är det värt det? Jag arbetar som boendestödjare inom psykiatrin idag och möter "mina" brukare som jag har byggt upp ett förtroende hos, har sett dem växa och tro på sig själva, hittat tillbaka till en fungerande vardag och jag får se dem le mot mig och se tacksamheten i deras ögon för att just jag har funnits där och fått dem att känna att de är något igen, att de är viktiga! Vilket arbete kan jag välja istället där jag känner att jag gör en så stor skillnad för en annan människa? Jag skriver en bok på fritiden så lite annat gör jag också, men vad jag ska bli i framtiden vet jag inte och det spelar ingen som helst roll så får andra tycka vad de vill om det :D Många kramar till dig och fortsätt att kämpa för det du själv vill <3

2017-06-04 @ 12:41:25
URL: http://helna.blogg.se
Postat av: Julia Svensson

Åh så bra inlägg!

2017-06-04 @ 12:47:26
URL: http://juliasvenssons.se
Postat av: Louise

Fina du <3

2017-06-04 @ 12:47:29
URL: http://louiseelinore.se
Postat av: Nina Bergquist

Jag är 36 år och vet inte vad jag ska göra med mitt liv. är just nu sjukskriven och jag vet inte om jag kan jobba, någonsin igen. Jag kan känna mig värdelös och betydelselös. Men det finns faktiskt ingen annan som är som mig. Det finns ingen annan som är som du. Det gör dig unik.

När det väl kommer, när jag när jag vet vad jag vill göra, så kommer ingen eller inget att stoppa mig. Så som ingen/inget kommer att kunna stoppa dig!

kram

2017-06-04 @ 21:16:58
URL: http://deliciously.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: