1 Juni 2017 Förlossningsberättelse nr.3

Vi var beräknade den 4 Oktober -16 men lillen hade helt andra planer!

Jag hade haft förvärkar mer eller mindre från och med halva gaviditeten och var beordrad att ta det lugnt, någonting jag inte var eller är speciellt duktig på. Jag höll mig relativt i schack fram tills det beräknade datumet men sedan gav jag upp, ungen hade ändå inga större planer på att komma kändes det som.

Den 15 Oktober gick jag och la mig som vanligt, en lördag var det och jag funderade en hel del på hur det skulle gå på måndagen då jag skulle på mitt första "möte" på sjukhuset angående en eventuell igångsättning.
Jag kände mig lite halvkonstig i kroppen så jag snurrade på som bara den i sängen, bebisens pappa Adrian var nere och hälsade på från Skellefteå och sov kvar för att sedan åka tillbaka på söndagen. Så blev inte fallet. 
Jag somnade lite lätt vid 22 tror jag men vaknade till och från av att jag hade värkar - jag tänkte inte så mycket på det men vid 00 var jag uppe och gick i lägenheten, kände mig väldigt rastlös. Jag lagade lite käk, försökte prata med min syster som låg och sov i tv-rummet men fick inte någon större respons haha. Jag fick ondare och ondare, promenerade runt och fick efter ett tag stanna av och vagga mot möbler och försöka andas igenom värkarna. Vid 05 kände jag att det inte gick längre, jag kunde bara inte stå ut hemma, ensam mer, så jag ringde till min andra syster som skulle köra in mig (utifall att Adrian inte hade varit här) och hon ringde förlossningen åt mig och kom sedan hit i ilfart. Med tanke på att min förra förlossning gick så pass fort som den gjorde så ville dom inte chansa utan tyckte att vi skulle komma in med en gång. 
Under tiden jag väntade på att Bea skule komma hit så gick jag in i sovrummet och väckte Adrian, jag petade lite lätt på honom och sa "we need to go to the hospital. NOW" och han förstod inte riktigt vad jag menade men såg fort på mig att hans son var på väg då jag fick stå och gunga mot möblerna medans jag försökte klä mig så gott jag bara kunde. Jag var så inne i att vi skulle åka iväg att jag inte tog med mig någonting alls - jag har bara 5 minuter till sjukhuset så jag tänkte att det inte var någon fara. Innan vi pös iväg gick jag in och pussade på barnen och berättade att dom kommer bli storasyskon någon gång under dagen, att lillebror var på väg. Dom blev eld och lågor och kunde naturligtvis inte somna om!

Väl på sjukhuset gick allting rätt smidigt, blev invisade i ett rum och dom kollade hur öppen jag var - 4 cm bara men det kändes som att jag skulle varit mer öppen. Värkarna kom tätt och jag hade panik, kunde inte andas igenom dem alls och allt kändes bara jätte jobbigt. Adrian strök mig försiktigt på armen när jag bröt ihop och grät. Jag vie inte ha lustgas då jag blev illamående av bara tanken så jag bad om en EDA och dom kom för att fixa det. Narkosläkaren stack fel två gånger och jag trodde att jag skulle tuppa av - fortfarande lika rädd för nålar som tidigare haha! Men tredje gången blev det rätt och det gick bättre för mig att andas igenom det onda men den tog inte lika bra som den gjort vid tidigare förlossningar. 
Jag minns inte jätte mycket från denna förlossning faktiskt, anedningen till detta tror jag är att jag dels bara var inne på förlossningen 4 timmar innan han kom och att jag hade så pass mycket panik att jag nog stängde av. Jag minns dock väldigt tydligt när jag skulle gå på toaletten vid ett tillfälle, efter att de satt EDA:n och jag kissade men insåg att jag blödde - NÅ JÄVULST. Det kom som klumpar men jag fick höra att det inte var någon fara. 
Adrian gick in och ut från rummet som en dåre, för dem är det inte helt normalt att mannen är med under förlossningen och jag tror helt ärligt inte att han riktigt pallade med det heller... det syntes att det var jobbigt för honom och ett tag där försvann han i någon timme för att sedan komma tilbaka och gå in i rummet precis som lillens huvud var ute ur min mutta - det var det första han såg när han kom in liksom HAHA. Paniken i hans blick och sedan vände han om igen och blev inhämtad när lillen var helt ute för att klippa navelsträngen och sådär. 

Klockan 09.25 var han ute, en klump på 3860 gram och 52 centimeter, han fick namnet Leamo Antero Vall Trifan (efter typ någon månad haha).
 
 
 


Kommentarer
Postat av: Rebecka Lindström

Åå, det är alltid lila fantastiskt att läsa förlossningsberättelser. <3

2017-06-03 @ 09:39:28
URL: http://rebeckalindstrom.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: