24 Mars -14 [...They say you´ll find yourself one of these days, as if they know I´m lost and could never be saved. A gamble is what I´ll take trading ashes for gold, hoping life will give its sake. Life is too short to stop and stare at the blank page that tells your way!...]

 
 
Dagen startade inte riktigt som jag ville men jag tror och hoppas innerligt att efter dessa bakslag så reder allting upp sig till det bästa och efter eftermiddagens möten, fix och trix så ser det ändå relativt ljust ut och det glädjer mig må jag då säga - för nu är både kroppen och huvudet trött på detta..
Folk får gärna tro att jag inte bryr mig eller någonsin gjort det, men så är inte fallet - jag kommer ALLTID att bry mig om Honom, grejen är bara den att jag kanske inte bryr mig på samma sätt som jag gjort tidigare - känslomässigt. Jag kommer inte längre älska honom som jag gjort, men jag kommer aldrig någonsin förneka mina känslor för vilken fin människa och person Han är - då Han mår bra. Vi har gått igenom så fruktansvärt mycket, i både gott och ont - saker som andra inte ens vet om eller kan förstå. Tyvärr har förhållandet varit utdömt under en lång tid och nu slog vi (jag) slag i saken. Jag har faktiskt två underbart fina och vackra små människor i mitt liv som jag värdesätter högst av allt annat och att de har det bra med en glad/lycklig mamma är nu mitt prio 1 - det ska INGEN, och då menar jag verkligen ingen, få ta ifrån mig!!Sedan att det, uppenbarligen, finns rötägg och äckliga människor överallt underlättar inte saken precis - men det är definitivt någonting jag ska bli bättre på, jag ska bli bättre på att skita i sånna människor, att inte låta deras kommentarer och åsikter röra mig i ryggen. Jag är jag och that´s it, så länge jag vet vad som är rätt och fel spelar andras åsikter och tankar inte någon roll. Precis som att jag är lika mycket människa som någon annan, vilket innbär att man felar. Det finns inte en människa i världen som aldrig felat och jag vet inte varför, men av någon anledning har vi en tendens att glömma bort det och istället bara fokusera på altl negativt. Tänk om man kunde vända allt dåligt till något positivt, det finns oftast minst en positiv grej som medkommer efter att man felat - och det positiva som alltid finns där är medvetenheten om att man kunnat göra ett annat val och man blir en erfarenhet rikare; "tänk efter mer än en gång"! Sedan ställs man ju alltid inför valet; "följa hjärtat? eller följa huvudet?" och det är väl där det oftast blir fel...

Hursomhaver, nu är jag sådär äckligt deprimerad känns det som haha. Näemen, inte riktigt kanske - men lite nere är jag allt och med tanke på omständigheterna som pågår just nu så är det inga konstigheter med det.

22 Mars -14 [...Nights, wait at the door and they threaten to tear me apart. Quiet, dangerous silence is running away with my heart...]

 
Hänger hemma i Robertsfors hos mamma och pappa, haft valpmys med Alma och bara varit vilket känns sådär egentligen. Känner mig inte hemma någonstans, känner mig borttappad och konstig men framförallt känner jag mig väldigt, väldigt ensam.
Det är detta jag velat så länge, jag har velat det för min egen skull men framförallt för barnen - men då det väl blir verklighet vet jag inte vart jag ska ta vägen.. Allting är egentligen fixat, jag ska ta över lägenheten och det blir bra för barnen då dethär inte behöver bli en jättestor grej för dem. Men ändå känns det jobbigt. Överallt i lägenheten kommer jag bli påmind om honom, allt jag gör kommer påminna mig om saker vi gjorde tillsammans då det var "bra" perioder. Det kommer ta fruktansvärt lång tid att lära mig att sova själv, jag har alltid haft någon vid min sida i tre års tid men nu helt plötsligt kommer jag stå själv. 
Det enda som egentligen cirkulerar i skallen på mig är: "Hur FAN ska jag klara mig?" Men jag tror, åtminstonde vill jag tro, att jag kommer fixa detta.

Jag känner mig, om än rätt distanserat, glad i kroppen. Jag orkar så mycket mer, redan nu. Jag orkar leka med barnen typ hela tiden, jag tar vara på det lilla som jag annars inte brydde mig så mycket om. 
Igårkväll låg vi och läste bok jag och Levina och imorse låg båda barnen på varsin sida om mig, vi läste massor av böcker, kramades och hade det hur mysigt som helst - och jag trivdes faktiskt med det! 
Gårdagen bestod av massvis med olika möten, springandes på stan mellan ställena för fix, prat och emellan det nedvarvning på wayne´s. Mellan allt spring hann jag även med att gråta ögonen ur mig ungfär, var länge sedan jag grät så mycket. Det totalbrast på wayne´s, jag satt och toksnörvlade och grät samtidigt som jag försökte få i mig mitt kaffe. Fruktansvärt jobbigt var det och jag fick verkligen kämpa med att inte somna ifrån barnen på bussen till Robertsfors, väl här tog det bara någon timme innan jag och barnen låg och snarkade ikapp. Sov dåligt gjorde jag också, vaknade flera gånger på natten och tittade mig omkring efter Han, då jag inte såg honom låg jag vaken ett tag och tänkte innan jag somnade om igen. 
Jag vet att det är många som snackar en jäkla massa skit nu, pratar om att jag aldrig kommer klara mig utan honom, jag kommer gå under och gud vet allt. Men det kommer jag inte! Jag ska stiga ur detta och växa med det, jag kommer klara mig - jag har inget val, och jag vill inget annat än att fixa detta. Sedan kommer det givetvis vara svårt och jobbigt i perioder men det är rätt självklart tycker jag. Det som oroar mig är; hur många kommer stå kvar? Hur många kommer stötta mig i detta och hjälpa mig? Jag tror inte att så många kommer göra det, än mindre min egen familj - och tro mig då jag säger att det gör fruktansvärt ont att tro det om sitt eget kött och blod. Men just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska tro längre.