När du skriker ut mitt namn, jag kommer! Jag tar mig över sjö och land.


Sitter för migsjälv hemma och förundras över hur otroligt vackra barn jag har, jäklar vad jag lyckats bra!
Låt oss ta Leon, han har världens snällaste kille, omtänksam, väldigt emotionell (på ett positivt sett), öppensinnad, rolig, glad - ja, han är bara så himla genomfin!
Levina är en riktig gladskit, hon är en liten clown, omtänksam och visar lätt sina känslor positivt som negativt.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag lyckats få så vackra barn, hur jag lyckats uppfostra dom, hittills, till två underbara individer som inte är rädda att ta sig an problem och motgångar som möter dem.

Då vi hade utvecklingssamtal på dagis för någon vecka sedan sa dom att det är helt sjukt hur mycket kärlek det osar om dessa små troll! Det är inte bara dem emellan utan till andra barn också, dom är otroligt duktiga på att se till att alla får vara med och är det någon som blir ledsen är dom där båda två och tröstar, i Levinas fall spelar det ingen roll om det är någon av storbarnen som är ledsen, hon är där och kramar om ändå. Jag blev så otroligt rörd då dom berättade det, och att dom aldrig haft så lättsamma barn någonsin och framförallt har dom aldrig haft så trygga barn på avdelningen. Dom är trygga i sig själva, i varandra och i andra människor, och det glädjer mig, för det har alltid varit mitt ledmotto - att få barnen att vara trygga i sigsjälva och inte ta skit!

Får ofta frågan hur jag lyckats få barnen så nära varandra, att dom oftast är så snälla med varandra, goa och visar kärlek till varandra.
Jaa, haha. Mitt prio 1 då Levina kom var att Leon skulle få vara med och hjälpa till från det att vi kom hem från BB. Sagt och gjort, han fick hjälpa till att byta blöja, att mata henne, få henne att sova osv, och jag antar att det har varit av stor betydelse för att de ska uppskatta varandra så mycket som dom gör! Leon går ofta och kramar om henne och berättar hur mycket han älskar henne, han har även kramat om henne i sängen en kväll och sagt att han var stolt över henne och att han var glad över att få vara hennes storebror, mammahjärtat skriiiker av kärlek <3
Levina visar det på sitt lilla sätt, hon blir oftast glad då Leon kommer, hon kramar honom, vill leka och umgås med honom och då hon blir arg på oss ropar hon "weeeeon" medans hon gråter för att han ska komma och hjälpa henne, haha!

 
Jag älskar er mina små kottar, till månen och tillbaka femtusenmiljonermiljarders gånger om! <3

Midsommarnatt, vi dansar natten lång.

Tjollahopp tjollahej!

Har precis landat i soffan, trött och slut i huvudet men jag överlever. Har varit på dåligt humör idag då jag ringde Elgiganten och fick veta att dom skickat ut fel uppgifter, det jag fick sa att jag skulle få en ny telefon snart, att den hade blivit skickad. Men det var tydligen fel, jag får inte en ny förns om två veckor... känns ju sådär vill jag lova! Vill ha en ny nu, man känner sig smått handikappad utan men jag har mig själv att skylla, är man så smidig att man droppar ner den i badkaret så får man fan skylla sig själv! haha

Annars då?
Det händer inte så mycket alls. Barnen hade gjort en jättesöt, liten midsommarstång på dagis idag som om hade dansat och sjungit runt, dom har gjort jättefina små tavlor med sina handavtryck på som jag ska sätta upp någonstans här i lägenheten och lika fina och goa som alltid är dom. Dock börjar dom vara så stora båda två så jag blir nästan mörkrädd. Att Leon börjar förskola (den riktiga haha) nästa år är sinnessjukt och att Levina blir 2 om sissodär 1,5 månad är ja, jag vet inte - galet! Jag däremot blir bara äldre och äldre, haha. Fyller hela 21 år på måndag och vill helst gräva ner mig någonstans, förstår inte hur jag kan ha sån åldernoja redan! Kan kanske vara för att jag egentligen känner mig så mycket äldre än vad jag är eftersom jag hunnit med två fina barn redan och fler vill jag ha, åtminstonde ett till. Har faktiskt redan namn, haha! Om jag får en tjej nästa gång jag blir på tjocken så blir det en liten Lexie och får jag en pojkspoling blire Levis eller Levie, huuur fina som helst! :D haha



Mina småttingar då dom var nykläckta <3 (Leon på översta och Levina på den nedre)
Sjukt egentligen hur små dom varit, inser det då man kollar på sånnahär bilder. Å att jag sammanlagt att tryckt ut 7385 gram och 102 cm barn ur muttis är sjukt, haha! Lite äckligt också då man slår ihop deras födelsevikt och längd sådär men vafan haha.



Midsommar imorgon, är vi redan där? Säger det igen, tiden går för fort!!
Vi ska iallafall fira det i Gravmark tillsammans med Magnus, Malin och mysAlma. Dans runt midsommarstång, dricka lite vin, lyssna pepita slappers och ännu mer, kommer nog bli kul. Vi åker faktiskt ut dit redan ikväll, Magnus mors å fars har ställt dit en husvagn så vi ska slagga i den ikväll och imorgonkväll. Såååå, nu ska jag ta ett barn i taget och packa med dom, varma kläder, regnkläder, andra kläder, tandborste, gosedjur, sängkläder och allt möjligt som dom kommer på att dom ska ha med sig! hah

Vi hörs när vi hörs!
// Ida Sabina

Believe me, please be strong. I let the angels see me home!

Det märks i min kropp att det närmar sig mormors dödsdag. Idag har det spelats upp minnen i mitt huvud hela dagen, mestandels från natten hon gick bort, hur jag vaknade och hade tusen missade samtal ungefär från mamma och Bea.
Då jag pratade med Bea på telefonen och fick beskedet om att mormor gått bort, vi la på och jag ringde till mamma och grät som en idiot och hon gjorde precis samma sak. Bea kom hit och vi tröståt hela ottan/morgonen/dagen samtidigt som vi pratade om olika minnen vi hade av och med momme. Vi skrattade, grät och åt om vartannat.

Tiden efter var hemsk. Det var fuktansvärt jobbigt att se hur Rebecca, men framförallt Emil mådde... Fick höra av människor flera gånger att tiden läker alla sår och hej och hå. Men jag blev bara förbannad, inte fan skulle det här läkas någonstans inte!! Mormor var en människa som stod mig sinnessjukt nära - hon var som den mamma jag aldrig fått uppleva att jag haft!

Nu såhär ett år senare gör det fortfarande lika ont, hjärtat värker precis lika mycket som natten jag fick veta, tomrummet i själen har fortfarande inte läkt, tårarna har ännu inte tagit slut och saknade känns som den äter upp mig inifrån.

Vad jag vill säga med att det fortfarande gör lika ont är at det alltid komer gör det men att man med tiden lär sig att leva med det, man hittar verktyg för att klara av vardagen och nätterna, för det är nätterna som är värst, iallafall i början.

I mitt hjärta - always and forever, mormor!