29 Juni -12 [...livet på en pinne...]

Åh vad jag vill slippa allt just nu, jag kräks på livet, bokstavligen!

Jag längtar tills jag får börja prata med en samtalskontakt fast å andra sidan känns det som att det inte spelar någon roll längre, visst - jag mår bra av det. Men hur länge håller det i sig då? Ett par timmar MAX sedan är jag där nere i skiten och krälar igen...
 
Jag funderar väldigt ofta på hur livet skulle se ut om jag haft en annan uppväxt, umgåtts med andra människor - en del iallafall. Om jag lixom sållat bort de som inte är bra för mig och mitt mående.
Jag vill må bra, det vill jag verkligen - frågan är bara varför jag inte fått eller får den möjligheten.
Det känns som om jag ständigt måste jobba och kämpa ihjäl mig för att nå dit jag vill, för att lära mig att se till mitt och barnens bästa. Jag menar, hur jäkla svårt kan det vara att bara sätta ner foten och säga nej? Det borde höra till en av världens lättaste saker att göra men varför är det då så jäkla svårt för mig att göra det?!!

26 Juni -12 [...mor, kära mor...]

Känner mig tom, så tom att inte ens tårar går att släppa ut...
Nu då Anna gått bort, vilket jag tänker mycket på, kan jag inte hjälpa att tankarna dras till min egen mors död.

Känslan av att alltid känna mig tom, att aldrig vara riktigt fullfjädrad känns rent förjävligt. Den hårdaste/värsta smärtan kom då jag fick egna barn och den smärtan kommer nog alltid finnas. bara tanken på att mamma aldrig får träffa mina barn, barnen får aldrig springa till sin biologiska mormor och gråta då de tyckt att jag varit dum. De får aldrig kasta sig i hennes armar och bara vara, andas in hennes doft, bli pussad på i pannan, hitta på massa bus med osv. De får aldrig uppleva vad jag alltid önskat att jag hade fått av min mamma - deras mormor.
Vad jag kan göra är att ge dem allt jag önskar jag fått.

Jag skulle ge vad som helst för att få fylla upp tomrummet efter henne.
Jag skulle ge vad som helst för att få ligga i hennes famn och gråta, känna henne stryka mitt hår. Skämta om saker, hittat på saker. Men framförallt skulle jag gett vad som helst för att få ha henne här för att få berätta alla stora händelser i livet.
 
Hon hade varit den första jag ringt eller åkt till då jag blev gravid, då jag fixat något prov i skolan, tagit körkort, träffat någon jag verkligen tyckt om osvosv.
Men allt detta har och kommer aldrig hända, det gör ont... så förbannat jävla ont!!

Jag vill skrika ut till alla hur jävla orättvist livet är, hur jävla fel det är att just min mamma var tvungen att dö, varför just hon? Varför var hon tvungen att bli sjuk? Varför, varför finns den där satans cancern?!! Den bara förstör allt, den tar liv och gör allt till ett helvette!!

Lilla, lilla mamma... Om du bara visste hur mycket du fattas mig. Hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag önskar att du fanns i livet.
 
Du är föralltid saknad och älskad - Anette Vall <3

26 Juni -2012 [...utan dina andetag...]

Tänker mycket på döden just nu, inte att jag själv vill dö utan snarare vad som väntar efter den.
Jag tror mycket av dessa tankar poppat upp nu eftersom en av mina finaste vänner mist sin mamma. Hon hade en mor jag tyckte väldigt mycket om, hon skrev ofta till mig med uppmuntrande ord. Då jag stötte på henne ute var hon alltid glad och hälsade, kunde tillochmed stanna och prata ett tag.

Det hela känns väldigt sjukt att hon inte längre finns ibland oss. Det finns så mycket jag vill säga hennes barn men jag vet inte ritkigt vart jag ska börja. Jag vill att de ska veta att jag alltid finns här för dem, att jag förstår till viss del hur det känns. Hur tomheten känns, känslan av att ens barn inte lär känna sin mormor.
Jag vill att de ska veta att det är okej att vara och visa sig svag - för att göra det är en styrka i sig!
Det är helt tillåtet att känna, oavsett vilka känslor som kommer - de är okej att släppa fram, folk kommer att förstå och acceptera dem.

Jag kommer att finnas vid deras sida då de vill prata, jag ska bli bättre på att vårda mina relationer.
Man vet aldrig när tiden nått sitt slut och då vill jag kunna känna att jag gjort mitt - att jag varit med de personer som står mig nära tillräckligt mycket och visa min kärlek och uppskattning!