Livet går vidare, trots vad som hänt... Dock känns det som att allt går i slow motion, jag orkar knappt göra någonting - går med en ständig smärta i huvudet och kroppen, gråten har tagit slut för länge sedan och efterlämnade sig massa hulkningar och en enorm klump i halsen.

Mormor var för mig, inte bara en vanlig mormor. Hos henne kunde man komma närsomhelst och gråta ut, hon tog en alltid i famnen, vaggade, sjöng roro och gjorde allt så mycket bättre.
Hon hade en förmåga att få all smärta att försvinna, hon var skämtsam och hade alltid så mycket att ge, något som jag alltid velat eftersträva - jag har sett upp till mormor i hela mitt liv och det kommer jag fortsätta göra. Mitt liv ska bli min resa mot en personlighet som liknade henne.

Tänkter tillbaka på då vi var små och jag och Denice bokstavligen slogs om vem som skulle få sova hos mormor och morfar. Det slutade alltid med att de delade upp det så en av oss fick vara där fredag och den andra lördag.
Det fanns inget bättre än att sova där, morfar gick och la sig rätt tidigt medans jag satt uppe och spelade kort med mormor. 500 och skipBo var hennes favoriter och jag fick ALLTID dyngstryk, om jag någon gång vann mot henne förträngde hon det rätt snabbt och sa alltid med skämtsam klang i rösten att jag vann minsann inte, då ljög ja, haha.
Då det var dax att gå och lägga sig följde hon alltid med in i tvrummet, bäddade soffan, kramade om en, sjöng roro och man somnade alltid lika fort. Lukten av henne och alla sängkläder gjorde mig lugn, hennes doft var och är den bästaste!
Tänker tillbaka på då jag brukade få vara där på mornarna innan skolan, då jag gick dit och sket i att fara hem efteråt utan tog mitt pick och pack och åkte till mormor, satte mig och gjorde läxor, åt korv med ketchup och grovkorning senap och bara mådde som bäst.
Tänker tillbaka på då man kom inrusande hos dom utan att dom visste att man skulle komma och mormor kunde sitta på pallen i hallen i byxor och BH och rulla håret, hennes skratt gjorde mig varm och jag skrattade alltid lika mycket med henne då hon utbrast: "Men OOOO, jag ser ju inte klok ut. här sitter jag med rullar i håret och hängtissarna framme" HAHA!
Tänker tillbaka på då vi bodde i Robertsfors och Leon gick på dagis nedanför dom, hur vi tjaffsade med varandra då det var dax att gå hem och äta middag. Han ville aldrig hem, han skulle absolut till gammelmormor och gammelmorfar. Han visste väl kanske att mormor skulle stå beredd med bullar, glass och allt möjligt. Hon var en riktig mattant, allt som inte gick att lösa med diskussioner gick att lösa med mat. Åh herremingud så god hennes mat var! Har försökt åtaliga gånger med att göra hennes mackaroner med köttfäs (ihopblandat med massa ketchup och armonat), men jag lyckas aldrig få till det som hon fick. Kom ihåg då jag skulle värma en bulle i micron och glömde bort den för att vi satt och tittade på tv, den blev alldelens svart, brandvarnaren slog igång och mormor fick panik samtidigt som hon var så full i skratt så hon "skrattade sig harmynt".

Jag kan nog inte med ord beskriva vilket oändligt tomrum hon lämnar efter sig och det gör så förbannat ont i mig att jag aldrig mer kommer få se henne, höra hennes skrovliga röst sjunga roro, se hennes lycka då vi kommer dit med barnen, höra hennes skratt och höra hennes sjuka skämt - bara om sex, haha.
Ett minne som verkligen begravt sig långt inne i mitt hjärta måste nog vara då vi var där sist, allihopa - jag, Christoffer, Leon och levina. Då mormor tyckte Levina var tung och gav tillbaka henne till mig och hon absolut skulle till Christoffer. Mormor utbrast något med att "såklart hon vill till pappa", och precis då hon sa det lutade sig Levina mot Christoffers kind och kramades, jättelänge. Mormor brast ut i gråt och tyckte det var så himla fint. Hon älskade verkligen Christoffer, jag vet inte hur många gånger hon sa till mig att vara rädd om honom, att han var den finaste hon sett Hon tyckte tillochmed att jag skulle komma dit och lämna honom i fredags eftersom hon saknade honom så mycket.

 

 

Tillägnar dig denna låt Mormor, för jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu, tillsammans med mamma.
Jag vet att du kommer komma hit och jävlas med mig ibland och du kommer skratta åt mig då jag blir irriterad, hjälpa mig då jag känner att jag inte orkar mer och finnas vid min sida tills vi ses igen.
Kommer ha så mycket jag vill säga dig imorgon då vi kommer och säger hejdå på sjukhuset, jag ska försöka vara stark och inte gråta så mycket för jag vet att du inte hade velat det.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag kommer sakna dig varje dag! <3