Vaknade i smått panik kring 5 imorse, det första jag gjorde var att titta på telefonen och hade 7 missade samtal från bea, 2 från mamma och två sms. Fattade inte riktigt vad grejen var med det, de hade ringt typ kring 3-4 - när gör dom så? Aldrig!
Läste Beas sms där det stod: "akut, ring" och "hur ofta ringer jag dig mitt i natten om inget hänt? SVARA!" precis då jag skulle till att ringa henne ringde hon upp..
Hon hade något att berätta - mormor hade dött. Jag började storböla och har gråtit sedan 5 imorse, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, allt känns bara så sjukt. 
Vi kom överrens om att hon skulle komma hit så jag ringde mamma och vi tokgrät i telefonen ett tag innan vi fick fram nå ord. Mormor hade ropat på morfar kring 2 inatt och sedan hade hon trillat ur sängen... då morfar kom till hennes rum var hon död... han ringde ambulans och till mamma som satte sig i bilen på en gång och bad till gud hela vägen att det inte var som hon trodde att det var. Hon kom fram och där stod ambulansen och dom hade försökt med hjärt-lungräddning i 35 minuter utan någon framgång.. så var det, min mormor var död och hela min värld rasade samman!!
Mamma stannade kvar där, gjorde henne fin, tände ljus osv, så skulle dom komma tillbaka kring 8 å hämta henne...

 

Min fina, fina mormor är inte längre med oss, hon är och var den finaste människa jag någonsin känt.
Hon var rolig, ärlig och bara helt perfekt!
Det har nog inte riktigt sjunkit in för mig ännu att hon är död, jag har barnen att fokusera på så jag hinner inte riktigt smälta allting och fokusera på att försöka förstå att hon är borta, att jag inte kommer få träffa henne mer.

Jag hälsade ju på henne i fredags innan vi skulle ut och festa med mamma och pappa, då var hon ju som vanligt - inte kan väl hon vara borta nu heller? Hon är inte det, dethär är bara en hemsk mardröm som jag kommer vakna upp ur snart. Hon ville ju att vi skulle komma och hälsa på nu i veckan, hon saknade ju barnen och Christoffer - hon var nästan irriterad på mig för att dom inte hade kommit också, att jag inte tagit med dom - och nu är det försent.
Åh vad jag skulle vilja få tillbaka henne, det här kan inte vara sant? eller är det det? Är det därför jag gråtit så mycket? Eller är det bara för att allt är så overkligt, att jag i själva verket sover och drömmer en riktigt verklighetstrogen dröm? Ja, så måste det vara. Min goa matmormor är ju odödlig, hon kan inte bara gå bort sådär - hon skulle ju leva med oss ännu längre, hon skulle få se mitt 3:dje barn födas!!

Leon har förstått att hon är borta, han tittade på bilden här ovanför och sa att hon var död, att hon flugit upp i himlen, att hon var sjuk och gammal. Jag började gråta och han kramade mig och sa att det inte var någon fara, att jag skulle få sova i hans säng inatt och att gammelmomme tittade på oss från långt upp i himmelen och att vi skulle få träffa henne senare, då vi blev gamla och sjuka.

Jag vill inte förstå det, jag vet inte riktigt vad jag vill heller. Har en känsla av att dethär kommer bli en väldigt lång och jobbig dag, jag kommer förmodligen bara gå som i en dimma och inte fatta någonting.
Kollar ständigt på telefonen och hoppas att deras hemnummer ska stå på displayen och att det är mormor som ringer och säger att allt är bra, att hon saknar och längtar efter oss - att vi ska komma dit och hälsa på snart. Samtidigt som jag kollar och hoppas att mamma ska ringa och säga att allt bara är en dröm, att hon bara åkt in men fortfarande lever, att hon kommer hem snart.
Jag vet att mamma kommer ringa senare, men inte med de orden. Hon kommer ringa och berätta att de bokat tid för mig (och om det är någon annan) så jag/vi ska få se henne och säga hejdå en sista gång.. Det känns bara så sjukt - säga hejdå, till mormor? Näe! Jag träffade henne ju nyss, jag har lixom inte ens hunnit börja sakna henne än eftersom det bara gått några dagar sedan jag hälsade på henne och morfar, satt och skämtade och hade oss.

Jag sörjer för min egen skull men även för morfars. Hur ska han klara dethär? Hur ska han fixa av ett eget hem då han börjar vara rätt glömsk, då närminnet sviktar ganska ordentligt. Hur ska VI fixa dethär?!
Fick jag bestämma skulle jag kasta mig i bilen och köra som en bankrånare dit, bara för att få kasta mig i mammas armar och gråta, men jag vet att det inte är en bra idé - inte just nu. De har sin egen sorg att bearbeta och såhär tätt på skulle det inte funka... vi kommer ses då dom kommer in till stan, de har för mycket att fixa nu - det ska berättas för släkt och vänner, det ska fixas och pratas med begravningsbyråer, läkare osvosv.

Jag måste bearbeta sorgen så gott som det går, här hemma. Det är svårt och det är tungt, förbaskat jäkla tungt.. Speciellt då jag hör henne hesa stämma sjunga "ro, ro, ro, ro, ro, ro, ro, rooo" - som hon alltid sjöng då vi var små - som hon har sjungit för mina barn och vaggat dem till sömns. Hennes röst spelas upp i mitt huvud hela tiden, hennes skratt, hennes skämt. Morgonen har inte bara bestått av gråt, jag och Bea har skrattat mycket också. Skrattat åt hennes tokiga påhitt, hur hon brukade smiska eller nypa morfar i stjärten och säga på knakig engelska: "aj lav jo!" och få till svar: "aj lav jo tooo!. Alla som träffade min mormor vart alltid lika rörda av henne, hon var en människa som alla älskade och som inte lämnade någon oberörd.
Hon var den bästa mormorn man kan tänka sig och hon har lämnat ett fruktansvärt stort tomrum efter sig. Men en dag ska vi ses igen och då kommer jag ha gjort allt jag vill, jag ska leva det liv jag alltid velat - jag ska göra henne stolt tills den dag vi möts igen, i himlen tillsammans med hennes dotter, min biologiska mamma.
Det är en tröst i sig att veta att de äntligen återförts igen, de är tillsammans, de har inte ont, de älskar varandra som de gjort då de var i livet. Det glädjer mig och jag vet att de har det bra tillsammans!

" I can't believe you're gone
You still live in me
I feel you in the wind
you guide me constantly

I carry the things that remind me of you
In loving memory of
The one that was so true
Your were as kind as you could be
And even though you're gone
You still mean the world to me

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still
And what you did you did with feeling
And You always found the meaning
And you always will
And you always will "

Älskade, älskade Greta Wall - jag älskar dig nu och föralltid. Vila i frid så ses vi snart <3