Dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik. Svår dissociation är dels ett symtom vid akut stressreaktion eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer permanent psykisk störning.

Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation, eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser.Dissociation har ofta en somatisk komponent, och med dissociation följer ofta hypestesi, mutism, automatism och andra bortfall av kroppsmedvetande. Andra vanliga dissociativa upplevelser innefattar trans och upplevelser av att vara besatt.

Det finns en överlappning mellan dissociativa störningar och somatoforma störningar, samt med den numera förlegade diagnosen hysteri. Allvarlig dissociation förekommer vid schizotyp störning och är då förknippad med benägenheten att fantisera. Dissociation är ett utbrett fenomen, och inte i sig ett tecken på en särskild diagnos. Dissociativa erfarenheter kan dock vara ett tecken på att personen är sårbar för att utveckla psykoser.Dissociation kan uppträda i olika svårighetsgrader. Dagdrömmar och uppmärksamhetsproblem kan ses som ett slags mental flykt och är i så fall ett slags dissociation. Även déjà vu kan betraktas som en dissociation. Dessa exempel på former av dissociation är tämligen utbredda, och är inte patologiska. Vid svår stress eller traumatiska upplevelser kan allvarligare dissociationer uppträda, där den allvarligare formen är en strukturell dissociation som yttrar sig i en uppdelning av personligheten, vilket ofta kan leda till amnesi inför traumat.

Traumatiserade människor kan få bestående dissociativa drag, vilket både kan ses vid dissociativa störningar och vid posttraumatisk stress. En emotionell del av personligheten kvarblev i traumat efter att det var över, och var ytterst känslig för påminnelser om det inträffade. En "normal del av personligheten"  dissocierade sig från traumat och hade svårt att integrera händelsen; i vissa fall hade personen glömt traumat, som kan leda till bland annat fobier för sådant som påminner om traumat, och förlust av kroppsmedvetande (såsom sensoriska intryck).

Dissociation kan leda till amnesi. Sådan bortträngning är av olika skäl främst förknippad med barndomstrauman av framför allt sexuella övergrepp. Dock har omkring 5% av hela befolkningen allvarligare former av dissociativa symtom, och omkring en fjärdedel av samtliga med psykiska störningar. En orsak till att det är så förknippat med barndomstrauman, kan möjligen vara att barn är känsligare för trauman och därför oftare drabbas av dissociation. Benägenheten för att reagera med dissociation kan möjligen också härledas till psykiska försvarsstrukturer som utvecklas under barndomen, dock kan det inte fullständigt förklara den höga prevalensen dissociation bland vuxna
Graden permanent dissociation kan bedömas med standardiserade test, såsom The Dissociative Experiences Scale som avgör graden av multipel personlighetsstörning.
Klyvning där också ofta det engelska ordet splitting används är en psykisk försvarsmekanism som ligger nära dissociation, och det diskuteras om det handlar om samma typ av psykiskt försvar.

Social fobi karaktäriseras av att känna obehag eller rädsla i eller inför sociala situationer. Social fobi finns i två olika former, generell social fobi och specifik social fobi. I den generella typen upplever individen ångest i närvaro av andra människo och ii den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag.
Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv.

Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. Detta skapar en ond cirkel då den sociala fobin ofta blir värre och värre på grund av att de inte träffar några människor och rädslan för sociala situationer växer.

Vid social fobi får den drabbade ångestsymptom vid situationer som upplevs som obehagliga. Besvären kan delas in i fyra undergrupper

* Känslomässiga: till exempel, rädsla, pinsamhet, nervositet ilska.
*Beteendemässiga: undvika att störa, tala i grupp, äta och dricka försiktigt för att inte göra bort sig.
*Fysiologiska: rodnad, svettning, darrning, pulsökning, spändhet, illamående, andnöd
*Tankemässiga: ”De tycker jag är konstig”, ”Alla skrattar åt mig”

Vad min tillfälliga kontakt kom fram till att vi nog ska göra för att försöka få bukt med min sociala förbi lär vara att gå på stan, fram och tillbaka på en cykelbana för att se folk i rörelse, och för att lixom utsätta sigsjälv för det som är så förbannat jävla jobbigt..
Tillslut lär jag vara så förbaskat trött och slut i skallen att jag inte orkar mer och då slappnar jag av och då kan jag gå utan problem. Lär behövas göras flera gånger då jag tycker det är skitjobbigt och då det kopplas ihop med min dissociation.. - som jag ska skriva om imorgon...

Förövrigt känner jag mig väldigt stark i allt dethär, det känns som att vågar jag komma ut med detta här så vågar jag stå för det senare då folk frågar också - och jag vågar tillfriskna och tro att jag faktiskt klarar att gå igenom det!