31 Juli -12 [...älskade du...]

Leon i badet: "Jag hakar gammelmomme, hon har lugit till himlen. Jag kucker det är bättre att hon luger ner igen, för jag hakar henne ätteätte mucke!"
 
Det gör så förbannat ont i roppen då jag bir så nere... Och då Leon är sådär snuttig kan jag inte hjäpa att gråta i sinne.
Det gör så jävla ont i mig då jag inser, sakta men säkert, att mormor inte kommer tillbaka mer. Att hon vandrat vidare och aldrig mer kommer tillbaka.
Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig kring dethär men det finns inga ord. Inga ord kan beskriva den oändliga sorg och tomhet som jag känner.

Drömmer varje natt om hur jag avslutar mitt liv, hur jag går mot ljuset - ser att mamma och mormor väntar på mig innanför grindarna till pärleporten. De är glada. De ler och omfamnar mig, allt känns bara så jävla skönt och bra.
Men så efter ett tag , efter otaligt många kramar, pussar och fina ord så brinner mormor av på mig och ber mig vända om, ber mig springa allt vad jag orkar. Springa tillbaka dit jag kom från innan min kropp, mitt skal ger upp. Så ligger jag där i akutrummet helt plötsligt, anfådd och hjärtmonitorn piper inte ängre, den rör sig och jag återvänder tillbaka till jorden igen...

Jag vet inte vad allt detta betyder men jag vet att jag längtar efter dem så det gör ont! Att jag ibland verkligen vill lämna allt och bara få ligga i deras famnar och titta ner på alla som fortsätter sitt liv, nedanför oss!

Jag vet inte om jag kommer fixa detta, hon var mitt absoluta allt. Min förebild, min levande ängel, min enda SANNA vän! <3
Hon var den som fick mig på strålande humör, den som alltid hade så kloka råd den som gav mig massvis av anledningar att fortsätta kämpa. Hon var som den mor jag aldrig haft, hon var MIN min vackra, underbara mormor full av humor.
Men nu är hon borta, död, nu kommer hon föralltid bara vara ett minne. Men ett minne jag alltid kommer bära med mig och älska tusenfallt! <3

12 Juli -12 [...I found it won't be the same...]

Livet går vidare, trots vad som hänt... Dock känns det som att allt går i slow motion, jag orkar knappt göra någonting - går med en ständig smärta i huvudet och kroppen, gråten har tagit slut för länge sedan och efterlämnade sig massa hulkningar och en enorm klump i halsen.

Mormor var för mig, inte bara en vanlig mormor. Hos henne kunde man komma närsomhelst och gråta ut, hon tog en alltid i famnen, vaggade, sjöng roro och gjorde allt så mycket bättre.
Hon hade en förmåga att få all smärta att försvinna, hon var skämtsam och hade alltid så mycket att ge, något som jag alltid velat eftersträva - jag har sett upp till mormor i hela mitt liv och det kommer jag fortsätta göra. Mitt liv ska bli min resa mot en personlighet som liknade henne.

Tänkter tillbaka på då vi var små och jag och Denice bokstavligen slogs om vem som skulle få sova hos mormor och morfar. Det slutade alltid med att de delade upp det så en av oss fick vara där fredag och den andra lördag.
Det fanns inget bättre än att sova där, morfar gick och la sig rätt tidigt medans jag satt uppe och spelade kort med mormor. 500 och skipBo var hennes favoriter och jag fick ALLTID dyngstryk, om jag någon gång vann mot henne förträngde hon det rätt snabbt och sa alltid med skämtsam klang i rösten att jag vann minsann inte, då ljög ja, haha.
Då det var dax att gå och lägga sig följde hon alltid med in i tvrummet, bäddade soffan, kramade om en, sjöng roro och man somnade alltid lika fort. Lukten av henne och alla sängkläder gjorde mig lugn, hennes doft var och är den bästaste!
Tänker tillbaka på då jag brukade få vara där på mornarna innan skolan, då jag gick dit och sket i att fara hem efteråt utan tog mitt pick och pack och åkte till mormor, satte mig och gjorde läxor, åt korv med ketchup och grovkorning senap och bara mådde som bäst.
Tänker tillbaka på då man kom inrusande hos dom utan att dom visste att man skulle komma och mormor kunde sitta på pallen i hallen i byxor och BH och rulla håret, hennes skratt gjorde mig varm och jag skrattade alltid lika mycket med henne då hon utbrast: "Men OOOO, jag ser ju inte klok ut. här sitter jag med rullar i håret och hängtissarna framme" HAHA!
Tänker tillbaka på då vi bodde i Robertsfors och Leon gick på dagis nedanför dom, hur vi tjaffsade med varandra då det var dax att gå hem och äta middag. Han ville aldrig hem, han skulle absolut till gammelmormor och gammelmorfar. Han visste väl kanske att mormor skulle stå beredd med bullar, glass och allt möjligt. Hon var en riktig mattant, allt som inte gick att lösa med diskussioner gick att lösa med mat. Åh herremingud så god hennes mat var! Har försökt åtaliga gånger med att göra hennes mackaroner med köttfäs (ihopblandat med massa ketchup och armonat), men jag lyckas aldrig få till det som hon fick. Kom ihåg då jag skulle värma en bulle i micron och glömde bort den för att vi satt och tittade på tv, den blev alldelens svart, brandvarnaren slog igång och mormor fick panik samtidigt som hon var så full i skratt så hon "skrattade sig harmynt".

Jag kan nog inte med ord beskriva vilket oändligt tomrum hon lämnar efter sig och det gör så förbannat ont i mig att jag aldrig mer kommer få se henne, höra hennes skrovliga röst sjunga roro, se hennes lycka då vi kommer dit med barnen, höra hennes skratt och höra hennes sjuka skämt - bara om sex, haha.
Ett minne som verkligen begravt sig långt inne i mitt hjärta måste nog vara då vi var där sist, allihopa - jag, Christoffer, Leon och levina. Då mormor tyckte Levina var tung och gav tillbaka henne till mig och hon absolut skulle till Christoffer. Mormor utbrast något med att "såklart hon vill till pappa", och precis då hon sa det lutade sig Levina mot Christoffers kind och kramades, jättelänge. Mormor brast ut i gråt och tyckte det var så himla fint. Hon älskade verkligen Christoffer, jag vet inte hur många gånger hon sa till mig att vara rädd om honom, att han var den finaste hon sett Hon tyckte tillochmed att jag skulle komma dit och lämna honom i fredags eftersom hon saknade honom så mycket.
 
 


Tillägnar dig denna låt Mormor, för jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu, tillsammans med mamma.
Jag vet att du kommer komma hit och jävlas med mig ibland och du kommer skratta åt mig då jag blir irriterad, hjälpa mig då jag känner att jag inte orkar mer och finnas vid min sida tills vi ses igen.
Kommer ha så mycket jag vill säga dig imorgon då vi kommer och säger hejdå på sjukhuset, jag ska försöka vara stark och inte gråta så mycket för jag vet att du inte hade velat det.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag kommer sakna dig varje dag! <3

11 Juli -12 [...May you rest in peace, my dear...]

Vaknade i smått panik kring 5 imorse, det första jag gjorde var att titta på telefonen och hade 7 missade samtal från bea, 2 från mamma och två sms. Fattade inte riktigt vad grejen var med det, de hade ringt typ kring 3-4 - när gör dom så? Aldrig!
Läste Beas sms där det stod: "akut, ring" och "hur ofta ringer jag dig mitt i natten om inget hänt? SVARA!" precis då jag skulle till att ringa henne ringde hon upp..
Hon hade något att berätta - mormor hade dött. Jag började storböla och har gråtit sedan 5 imorse, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, allt känns bara så sjukt. 
Vi kom överrens om att hon skulle komma hit så jag ringde mamma och vi tokgrät i telefonen ett tag innan vi fick fram nå ord. Mormor hade ropat på morfar kring 2 inatt och sedan hade hon trillat ur sängen... då morfar kom till hennes rum var hon död... han ringde ambulans och till mamma som satte sig i bilen på en gång och bad till gud hela vägen att det inte var som hon trodde att det var. Hon kom fram och där stod ambulansen och dom hade försökt med hjärt-lungräddning i 35 minuter utan någon framgång.. så var det, min mormor var död och hela min värld rasade samman!!
Mamma stannade kvar där, gjorde henne fin, tände ljus osv, så skulle dom komma tillbaka kring 8 å hämta henne...

 

Min fina, fina mormor är inte längre med oss, hon är och var den finaste människa jag någonsin känt.
Hon var rolig, ärlig och bara helt perfekt!
Det har nog inte riktigt sjunkit in för mig ännu att hon är död, jag har barnen att fokusera på så jag hinner inte riktigt smälta allting och fokusera på att försöka förstå att hon är borta, att jag inte kommer få träffa henne mer.
Jag hälsade ju på henne i fredags innan vi skulle ut och festa med mamma och pappa, då var hon ju som vanligt - inte kan väl hon vara borta nu heller? Hon är inte det, dethär är bara en hemsk mardröm som jag kommer vakna upp ur snart. Hon ville ju att vi skulle komma och hälsa på nu i veckan, hon saknade ju barnen och Christoffer - hon var nästan irriterad på mig för att dom inte hade kommit också, att jag inte tagit med dom - och nu är det försent.
Åh vad jag skulle vilja få tillbaka henne, det här kan inte vara sant? eller är det det? Är det därför jag gråtit så mycket? Eller är det bara för att allt är så overkligt, att jag i själva verket sover och drömmer en riktigt verklighetstrogen dröm? Ja, så måste det vara. Min goa matmormor är ju odödlig, hon kan inte bara gå bort sådär - hon skulle ju leva med oss ännu längre, hon skulle få se mitt 3:dje barn födas!!

Leon har förstått att hon är borta, han tittade på bilden här ovanför och sa att hon var död, att hon flugit upp i himlen, att hon var sjuk och gammal. Jag började gråta och han kramade mig och sa att det inte var någon fara, att jag skulle få sova i hans säng inatt och att gammelmomme tittade på oss från långt upp i himmelen och att vi skulle få träffa henne senare, då vi blev gamla och sjuka.

Jag vill inte förstå det, jag vet inte riktigt vad jag vill heller. Har en känsla av att dethär kommer bli en väldigt lång och jobbig dag, jag kommer förmodligen bara gå som i en dimma och inte fatta någonting.
Kollar ständigt på telefonen och hoppas att deras hemnummer ska stå på displayen och att det är mormor som ringer och säger att allt är bra, att hon saknar och längtar efter oss - att vi ska komma dit och hälsa på snart. Samtidigt som jag kollar och hoppas att mamma ska ringa och säga att allt bara är en dröm, att hon bara åkt in men fortfarande lever, att hon kommer hem snart.
Jag vet att mamma kommer ringa senare, men inte med de orden. Hon kommer ringa och berätta att de bokat tid för mig (och om det är någon annan) så jag/vi ska få se henne och säga hejdå en sista gång.. Det känns bara så sjukt - säga hejdå, till mormor? Näe! Jag träffade henne ju nyss, jag har lixom inte ens hunnit börja sakna henne än eftersom det bara gått några dagar sedan jag hälsade på henne och morfar, satt och skämtade och hade oss.

Jag sörjer för min egen skull men även för morfars. Hur ska han klara dethär? Hur ska han fixa av ett eget hem då han börjar vara rätt glömsk, då närminnet sviktar ganska ordentligt. Hur ska VI fixa dethär?!
Fick jag bestämma skulle jag kasta mig i bilen och köra som en bankrånare dit, bara för att få kasta mig i mammas armar och gråta, men jag vet att det inte är en bra idé - inte just nu. De har sin egen sorg att bearbeta och såhär tätt på skulle det inte funka... vi kommer ses då dom kommer in till stan, de har för mycket att fixa nu - det ska berättas för släkt och vänner, det ska fixas och pratas med begravningsbyråer, läkare osvosv.

Jag måste bearbeta sorgen så gott som det går, här hemma. Det är svårt och det är tungt, förbaskat jäkla tungt.. Speciellt då jag hör henne hesa stämma sjunga "ro, ro, ro, ro, ro, ro, ro, rooo" - som hon alltid sjöng då vi var små - som hon har sjungit för mina barn och vaggat dem till sömns. Hennes röst spelas upp i mitt huvud hela tiden, hennes skratt, hennes skämt. Morgonen har inte bara bestått av gråt, jag och Bea har skrattat mycket också. Skrattat åt hennes tokiga påhitt, hur hon brukade smiska eller nypa morfar i stjärten och säga på knakig engelska: "aj lav jo!" och få till svar: "aj lav jo tooo!. Alla som träffade min mormor vart alltid lika rörda av henne, hon var en människa som alla älskade och som inte lämnade någon oberörd.
Hon var den bästa mormorn man kan tänka sig och hon har lämnat ett fruktansvärt stort tomrum efter sig. Men en dag ska vi ses igen och då kommer jag ha gjort allt jag vill, jag ska leva det liv jag alltid velat - jag ska göra henne stolt tills den dag vi möts igen, i himlen tillsammans med hennes dotter, min biologiska mamma.
Det är en tröst i sig att veta att de äntligen återförts igen, de är tillsammans, de har inte ont, de älskar varandra som de gjort då de var i livet. Det glädjer mig och jag vet att de har det bra tillsammans!

" I can't believe you're gone
You still live in me
I feel you in the wind
you guide me constantly

I carry the things that remind me of you
In loving memory of
The one that was so true
Your were as kind as you could be
And even though you're gone
You still mean the world to me

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still
And what you did you did with feeling
And You always found the meaning
And you always will
And you always will "

Älskade, älskade Greta Wall - jag älskar dig nu och föralltid. Vila i frid så ses vi snart <3