Bebisen är nu omkring hela 42 cm från huvud till tå och väger omkring 1.6 kg. Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand tack vare bildandet av en "surfaktant" som hindrar att lungblåsorna faller ihop om bebisen av någon anledning skulle förlösas och bli tvungen att andas utanför livmodern.
Öronen är nästan helt färdigutvecklade, både de yttre och inre delarna, och bebisen kan höra din röst som den också kan känna igen efter förlossningen, tillsammans med andra vanliga ljud.
Bebisen bildar också underhudsfett och hudfärgen är mer rosa än röd vid det här laget (för "vita" bebisar). Naglarna är så långa att bebisen kan råka riva sig med dem innuti livmodern

Den övre delen av din livmoder är nu ungefär 11 cm ovanför navlen och din vikt har sannolikt ökat med mellan 9 och 12 kg. Viktökningen utgörs främst av moderkakan, blodvolym, livmoder, bröst, underhudsfett, vatten och fostervatten, förutom själva bebisen förstås.
Då ligament och muskler i korsryggen börjar mjukna och slappna av inför förlossningen så kan det hända att du börjar få ryggvärk. Det finns inte mycket man kan göra för att förhindra detta förutom att försöka göra det så bekvämt som möjligt för sig.
Det är också vanligt att få halsbränna under de sista veckorna eftersom livmodern inte lämnar mycket plats kvar för magen och dess innehåll som då kan pressas upp i matstrupen. Det kan hjälpa att äta mindre måltider fast oftare.

Nu beger vi oss snart ut på upptåg jag och min lilla man. Barnmorskan står på schemat, lämna nycklar till gamla lägenheten och lite såntdära.
Eftersom vi beger oss hem till Boliden sen så kommer det bli brist på uppdatering här, hur länge vet jag inte men mest troligt tills vi fixat internet hem. Så att ni vet, men fortsätt gå in och kika - någon gång kommer det ju skrivas igen så ;D

Det finns minnen långt ned i djupaste källaren i mitt inre om övergivenhet. Minnen som skapades för väldigt länge sedan.

Att vara barn och övergiven - är förenat med en stark rädsla. Rädslan är så oerhört primitiv - eftersom den handlar om överlevnad för ett barn. Tiden kanske varade korta stunder - men eftersom tidsbegreppet inte kommer förrän en bit upp i skolåldern - är en timme oändlig - för att inte prata om en sommar...
Jag har varit vuxen längre nu, än jag varit barn. Därför är det fascinerande hur den här rädslan har väckts i olika sammanhang. Med vänner, på jobb och i kärleksrelationer. I vänskapsrelationer, jobbprestationer har jag kommit vidare och där får inte längre det här mönstret plats. I kärleksrelationer har jag fortfarande en liten bit att vandra.
Jag är bra som jag är, jag vandrar på min egen väg med tillförsikt. Jag kan släppa in en människa i mitt hjärta - utan att reservera mig. Ingen tar med sig något när de går. Jag är intakt och har inte behov av bekräftelse utifrån. Jag har all bekräftelse inombords - i mitt eget inre ljus.
Jag lär mig nu - steg för steg - att bli övergiven; att stå ut med känslan att bli övergiven när den gamla rädslan väcks till liv. Det händer inte NU. Det hände för länge, länge sedan, i en förgången tid.

När jag lärt mig att stå ut med att känna mig övergiven (och bli övergiven) - så kommer det finnas plats för någon - att stanna vid min sida.

Alla saknar någon eller någonting vilket är ganska konstigt eftersom det bästa sällskapet vi någonsin kommer hitta/få är oss själva. Vi borde var nöjda med det sällskapet – visserligen är det mysigt med annat folk också, men tillsammans med sig själv kan man göra precis vad man vill.

Och när man saknar någon känner man sig övergiven och man önskar att den/dem/det som man saknar vore här, men hur mycket man än önskar är det inte säkert att den/dem/det kommer och då blir man bara besviken.
Fast ibland saknar man faktiskt något/någon som inte kan komma. Då känns det dubbelt så hemskt, man vet hela tiden att den/dem aldrig kommer att komma. Ändå så fattar man inte riktigt utan fortsätter att sakna.
Jag tror – trots alla nackdelar man upplever när man saknar någon/något – att det är nyttigt att sakna. Vi lär oss den viktiga läxan att vi aldrig någonsin kommer få allt vi vill ha.

Ibland beror saknaden på lathet och i andra fall på rädsla, men än vad anledningen är så är det lika hemskt att inse att man inte själv är saknad. Det faktum att man inte är saknad är som att få det bekräftat att man inte betyder någonting överhuvudtaget för någon. Ett hemskt slag, men ändå en intressant sanning som säger mycket. Man älskar och saknar folk som inte kunde bry sig mindre om en själv...

Jag är så jävla dyngkär i Jedward så det finns inte, huuuuur sköna är dom inte?!!!

Bilder på Leonis som min sistah knäppt då jag låg på sjukhuset och hon hade hand om honom,

Vaknade på världens sämsta humör, ett riktigt jävla depphumör och jag hatar det!! Kan inte ens glädjas åt då bebis sparkar i magen, är mest bara bitter över hur ont det tar då den far omkring där inne och jag hatar den känslan också.
Tror faktiskt jag hatar det mesta idag, jag är bara så fruktansvärt opeppad på allting och istället för att säga till folk hur jag känner spyr jag galla över dom allihopa och dom fattar ingenting men ja, jag tänker inte sitta och flasha upp hela mitt liv för människor bara för att jag är deppig och kommer ha panikångest ikväll - om det inte tvärvänder, det får folk fan ta!

Hursomhaver, ska nog lägga ut en bild på min feta j*vla mage ändå, fastän jag inte känner att jag känner för det. Var typ två veckor sedan jag visade upp den sist och nu äre bara tio veckor kvar innan en liten skrikande sak kommer in i vårt liv. Jag? Bitter? Inte det minsta! Eller?

Noice Makers-Gas´n I Kabla

Uppdateringen har sugit kuken här på ett tag men anledningen kan sammanfattas med en mycket stygg bild:



Just precix, har varit inlagd på el hospital, så har inte kunnat uppdatera någonting alls - galet tråkigt hade jag vill jag lova!
Åkte in på akuttid redan i tisdags (17de) hos tandläkaren eftersom mina visdomständer på högersidan fuckat sig, svällt upp, varat och bara varit allmänt jävliga. Där sa dom inte så mycket mer än att dom ändå växte som de skulle och att jag skulle få penicillin mot infektionen som var där. Dom skrev ut Kåvepenin och det var bara att börja knapra - 4 tabletter per dag...
Vi åkte till Robertsfors för att flytta ur min lägenhet upp till Boliden och sådära, hade föjävla ont i käften hela tiden - började få blåsor på tungan, på läpparna osv, hade feber också men kämpade mig upp till Boliden i lastbilen ändå.
Då vi komme tillbaka på lördagen för att hämta lilleman hos mina föräldrar åkte vi tillbaka mot Umeå men ingen destination typ, syster eller Christoffer - utan akuten. Gick in och berättade hur det stod till, att jag inte kunnat äta mat på två dagar eftersom jag hade så ont i munnen och var så uppsvälld + att jag var gravid så det var inte så bra hela grejen med att inte få i sig varken mat eller dryck. Dom sa att dom inte kunde göra så himla mycket utan skickade mig till primärjours-vårdcentralen på Ålidhem. Åkte dit med min fina pojkvän, syster och son för att sitta där och vänta hur länge som helst innan vi fick prata med en sköterska som fixade tid till en läkare typ sådär 5- minuter senare. Han kände på halsen på mig, kollade blåsorna och hade sig, vi tog halsprover och sänka, det första han säger då jag kommer tillbaka till honom är: "Jahaa Sabina, dethär ser inte bra ut alls. Du har en mycket svår infektion + halsfluss!".  Jag ville avlida på plats ungefär. Han skrev ut ny penicillinkur som var med mer antibiotika så Kåvepeninen var bara att skita i.
Åkte hem till min systers place för att slagga. Sov oroligt hela natten och då jag klev upp kände jag att jag var förjäkla uppsvälld över halsen och ansiktet + att jag inte kunde svälja, knappt prata och hade feber i sinne. Gick upp för att kissa och blev så rädd/äcklad av synen i spegeln att jag började tokgråta!! Gick ut och visade upp mig för Christoffer som hade vaknat till och det enda han sa var att vi skulle åka tillbaka till akuten igen, att dom måste lägga in mig.

Hela min vänstra sida av ansiktet var uppsvällt, hade inga käkben kvar - dom syntes inte för svullnaden, såg ut som en hamstrande hamster eller något liknande, haha! + att blåsorna på tungan och i munnen blivit värre, stora och gjorde ont som f*n.
Gick in på akuten igen, dom tog stick i fingret, pratade lite med mig och sådär innan vi fick vänta i ett rum på läkare. Dom kom in och tog MASSOR med prover! Typ 6-7 små rör och sedan 4 eller 5 stora flaskor med blod, jag och nålar går dessutom inte ihop någonstans så höll på å tuppa då dom sa att dom skulle måsta ta från båda armarna på mig. Har bara en arm som går bra att sticka i eftersom blodådran där är som hela E4an - den går inte missa. Men givetvis satte dom droppet där så dom fick sticka i andra armen, gick faktiskt rätt bra ändå trots att de fick tvärkasta bak mig i sängen - benen upp i vädret, eftersom jag höll på å svimma av, som alltid.
Då alla prover var gjorda och sådär kom Infektions-läkaren och pratade med mig, slog mig på lungorna, tryckte mig i ljumskarna, mosade ihop min mage och lite grejer innan de bestämde sig för att lägga in mig. FUCK tänkte jag, fast ändå rätt skönt eftersom jag hade så ont och var så trött i kroppen.

Fick mig ett rum på Infektion 2 där jag skulle få gulla mig till att få åka hem på onsdagen. Dom tog prover i sinne nästan varje dag, vare inte halsprover vare blodprover osv. Fick dropp och antibiotika men fick ändå inte i mig någon mat - fick dricka alvedon, få antibiotikan insprutat i droppet, dom tog EKG och hela köret.. Tillslut kom dom fram till att det inte behövdes nå antibiotika längre så då slutade vi med det, för att jag skulle få i mig nå vatten fick jag bedövningsgel i hela munnen så jag inte kände någonting men gick inte att tugga eftersom tänderna tog ont, dom där förbannade visdomständerna.
Hursomhaver så fick jag åka hem igår, är fortfarande sinnessjukt trött i skallen, kroppen i allmänt och sådära - kan just så pass äta utan att vilja dö, blåsorna håller på att läka men spricker upp lite nu och då som tar förjävla ont - speciellt på tungan. Igår grät jag som ett litet barn i Christoffers armar för att jag hade så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Tur han är bäst i hela världen och bara rår om mig hela tiden!! <3
Den "slutgiltiga" dommen eller vad man ska säga, blev iallafall att jag fått Munherpes (munsår) - för första gången, därav att det var så jäkla aggressivt! Förhoppningsvis lugnar det ner sig nu, att det blir massvis med mildare nästa gång det bryter ut och sådär för detta var inte roligt någonstans!!

Sådär "utsmetade" såg blåsorna ut på insidan av min underläpp.

Sådär små och "fina" såg dom ut på kanterna av munnen, på insidan av läpparna.

Förutom att mina läppar inte var sådär fruktansvärt torra så såg det ut sådär i min käft - och gör fortfarande fast mycket, mycket mindre eftersom de håller på att försvinna. Inte fagert och INTE skönt!!!

Nu kanske det börjar kännas som att du varit gravid i en evighet och det kan vara svårt att tänka sig att du ska vara gravid i ytterligare 10 veckor. Men din bebis måste fortfarande växa till sig en hel del innan han eller hon är redo att komma till världen. Bebisen är nu 41 cm från topp till tå och väger omkring 1,4 kg.
Även om din bebis ligger skyddad av fostervattnet och livmodern kan den känna och reagera på smärta. Man kan se med ultraljud hur bebisen övar på att andas för att göra sig redo för världen utanför. Om den sväljer fostervatten i fel struprör kan du känna hur den får hicka.
Om din bebis föddes nu skulle den kunna hålla sig varm utan kuvös. Huden börjar bli mjuk och len allteftersom underhudsfettet utvecklas. Fettet isolerar mot kyla och fungerar som en energireserv.


Din livmoders översta del kan du nu känna c:a 10 cm ovanför navlen. Livmodern, moderkakan och vätskemängden kommer att öka stadigt under de kommande 10 veckorna och du kommer förmodligen att gå upp ungefär ett halv kilo per vecka.
Eftersom du blir större blir det allt svårare att röra sig snabbt. Du är inte längre så smidig och du bör vara försiktig för att undvika att trilla och skada dig eller bebisen. Tänk på att bibehålla en god hållning när du sitter och står; det kommer att underlätta för dig och minska risken för smärtor i ryggen. Du bör rulla över på sidan innan du stiger upp efter liggande position för att undvika att belasta magmusklerna som är uttänjda och svagare än normalt.

Ingen bild på bebismagen nu ikväll, tyvärr. Står panikångestattacker på panikångestattacker, våld gråta, vilja dö - ja, gudarna vet allt på schemat ikväll/inatt.
Vad brutalt ärlig jag blivit i bloggen nu - lär jag väl få sota för. Finns garanterat någon djävul där ute som tycker att jag gör fel i att skriva ut allt då jag mår dåligt osv. men guess what folks, that's how I'm used to deal with it!

Jag har gått som i en dimma hela dagen idag, känt mig extremt låg och bara varit helt utanför min kropp, typ.
Kontrollbehov är någonting som bråkas med mig väldigt ofta, med inte så vanliga saker, folk som känner mig har säkert svårt att tro på det men får jag inte göra saker på mitt sätt - i min ordning, hur jag vill helt enkelt - då bryter jag ihop, det blir för jobbigt och jag vill bara lägga mig ner och skita i allting.
Någonting som jag kan bli totalt galen på också är då folk säger en sak, men sedan gör de totalt annars - det är att gå över min gräns och sådanna människor sjunker väldigt fort och VÄLDIGT lågt i mina ögon. Det jobbiga för dessa människor är att det oftast tar lång tid för dem att komma upp till den nivå de var tidigare.
Jag är ingen person som är långsint, oftast inte iallafall, men jag har fått min fars envishet varpå jag kan vara arg på någon bara för att jag vill vara tvärsemot och vara envis och jävlig.

Hursomhelst så ska jag försöka gråta ut allting nu, förmodligen slå lite på min pojkvän då han kommer hit också, inte hårt, bara lite i frustration samtidigt som jag gråter i sinne... skulle vara väldans skönt!

Ska försöka, kan inte lova, men ska somsagt försöka lägga ut en bild på magen antingen ikväll eller imorgon någon gång. Möjligtvis - ha lite överseende om det inte kommer någon - ska nämligen flytta imorgon så.
Nu börjar den vara brano stor, går in i v.30 på måndag, känns helt SJUUUUKT!

David Cook-Time Of My Life

Tänkte fortsätta på det jag skrev tidigare om panikångesten och PTSD, fast nu till behandlingen av det - var någon som frågade hur man "botade" det.

Panikångest; Man kan antingen använda en snabbverkande bensodiazepin (som Alprezolam) vanligtvis under en kortare period, eller antidepressiva som fungerar bra men som har en långsammare verkan. Det finns även andra typer av preparat som har visat sig vara effektiva. Bensodiazepiner ger ofta tillvänjning, så att de slutar verka efter några veckor.

Kognitiv beteendeterapi, Gestaltterapi, och andra former av psykoterapi, verkar effektivt mot några eller alla symptom som ett paniksyndrom innebär.Man bör först pröva enbart psykoterapi, för om den fungerar så slipper man ta medicin och slipper risken att medicinen slutar verka på grund av tillvänjning. Ibland kan SSRI-medicin underlätta psykoterapi. Bensodiazepiner däremot kan göra psykoterapin svårare.
En del läkare väljer en kombination av medicinsk och psykologisk behandling. Den medicinska som den mest akuta lösningen och den psykologiska för att patienten därefter ska få hjälp att bli av med symptomen på egen hand och för all framtid. Om man kombinerar på detta sätt, bör behandling med benzodiasepiner avslutas innan psykoterapin börjar.

PTSD; Posttraumatiskt stressyndrom är ett komplext tillstånd som kräver en genomtänkt och konsekvent genomförd behandling. Ditt sociala nätverk spelar en stor roll för att du ska kunna bearbeta dina upplevelser.
En behandling som visat god effekt vid posttraumatiskt stressyndrom är en terapiform som kallas kognitiv beteendeterapi, KBT, Behandlingen kan bestå i att återskapa de traumatiska minnena och att besöka de platser och situationer som påminner om traumat. När du minns traumat under kontrollerade former försvagas ångestreaktionen i takt med att du klarar av att återuppleva den traumatiska händelsen.

En annan form av psykoterapi är Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. I EMDR återskapar du de traumatiska minnena samtidigt som du arbetar med växlande rörelser, oftast ögonrörelser. Aktuella studier har dock visat att ögonrörelser inte är avgörande för att uppnå behandlingsresultat.

Behandling med läkemedel mot depression, i första hand vissa så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), har visat effekt mot posttraumatiskt stressyndrom.

 

---

Jag blir sjukt flännig då jag läser om detta, det gör att jag inte vill träffa någon psykolog som kanske kommer fram till att jag faktiskt har något av dessa, eller båda två. Med tanke på att jag själv "kommer fram till det" bara genom att rannsaka migsjälv...'