Idag blir lille Leon 6 dagar gammal   
Har aldrig varit så stolt över någonting tidigare som jag är över honom! Man brukar säga att ens barn är det bästa som har hänt en och - Ja, det är verkligen så!
Ens barn är det vackraste i hela världen och det är helt otroligt hur något så underbart kan bli till egentligen. Hur det börjas en utveckling mellan en liten spermie och ett ägg - och som sedan resulterar i något så vackert, i en levande individ som man ska till att vara så otroligt viktig för hela livet. Det är ofattbart!

Jag trodde verkligen att förlossningen skulle vara ett helvette rent ut sagt, men faktiskt inte. Det gick så otroligt bra och så hemskt ont gör det verkligen inte, och tycker jag det som i vanliga fall tycker att ett stick i fingret gör ont, så är det illa
Vaknade på morgonen klockan 6 av att jag hade värkar, började väl inte klocka dom förns vid 8-halv9 men hade redan då förstått att de kom regelbundet, men hur lång tid riktigt det var emellan hade jag ingen som hellst koll på.
Ringde sedan in till förlossningen för att höra om de tyckte att jag skulle komma in, vilket de inte tyckte så jag tog en alvedon och försökte somna om igen. Efter någon timme blev värkarna kraftigare och eftersom jag inte har så hög smärtgräns så ringde vi och sa att nu kommer jag in!
Väl inne på lassa var klockan 13.00 och jag blev undersökt av en jättegullig barnmorska och ´jag var då redan öppen fyra centimeter och då konstaterades det att "Idag blir det barn"!
Blev nästan direkt inflyttad i en förlossningssal och vi blrjade att prata om olika smärtlindringar... Jag gick in i duschen för att se om det kunde hjälp lite emot värkarna men efter ett tag gav det som inge resultat så jag testade på lustgas - samma sak där! Ingen lindring alls, blev inte ens yr av det så då fanns det inget annat val för mig kände jag, än att ta en ryggbedövning. Jag som är så sjukt nålrädd grät redan då de skulle sätta in en infart i handen på mig så jag gruvade mig enormt för att få en rejäl nål inkörd i ryggen!! Men så farligt var det inte, medtankepå att de sätter bedövningen mitt i en värk så är man ju så pass fokuserad på den smärtan att man knappt märker att de är på ryggen och håller på. Efter det kände jag ingen som helst smärta, då värkarna kom satt jag i sängen som vanligt och pratade/skrattade med mamma, det enda man kände var när krystvärkarna kom och det började trycka på ordentligt nedåt.
Lille Leon fick så höga hjärtljud, över 200, så allt folk blev oroliga för hur han mådde så de beslutade att köra med sugklocka. Så medan jag låg och krystade hade jag en som drog i sugklockan och två barnmorskor som låg över mig och pressade mig på magen, så helt otramatiskt var det inte - men bra gick det ändå!

Och nu sitter vi här - mamma Sabina och lille Leon
Jag har aldrig varit lyckligare, han är verkligen det bästa som hänt mig! <3

Jag tänker att vi borde sluta tänka.
Jag tänker att jag ska skriva några rader om det här nya sättet att prata som verkar ha slagit rot i både tänkande och tanklösa svenskar.
Jag tänker att ni redan har hört det.
För några av er kanske det känns nytt och fräsht, medan många av oss redan börjat reta upp oss ganska duktigt.
Jag tänker att vi håller på att bli en nation av tänkare.
Förr, för inte alls så längesen, hade vi olika uttryck för olika saker vi ville delge vår omgivning.
Om vi till exempel tyckte något så sa vi det.
Jag tycker att vi kan åka till Kreta i sommar.
Om någon undrade vad vi menade, sa dom att dom undrade.
Då var det helt normalt att inleda en förklaring med orden: Jag menar att vi väl får panta burkar.

I mer högtidliga former kunde man uttrycka sin ståndpunkt genom att välja ord som: Jag anser att grekisk mat är god.
Det gjorde redan Cato den äldre.
Han tänkte inte att Kartago borde förstöras - han ansåg det.
Tillbaka på sjuttiotalet svepte en våg av sensibilitet över den unga generation som befriat sig från tidigare årtiondens självskyla.
Plötsligt fanns inget viktigare än att känna.
Vi sa: Jag känner att bla - bla -bla.
Eller så kände vi inte för det utan slog hellre upp en kopp te.
Men nu ska varenda människa hålla på och tänka.
Det är väldigt påfrestande.

Som så ofta är det i den diskuterande klassen som ett nytt uttryck först tar fäste.
Idag kan man knappt slå på radion utan att någon sitter där och tänker.
Man kan höra saker som till exempel: Jag tänker att det finns ett spännande genusperspektiv i planeringen av det nya Kiruna.
Eller: Jag tänker att BWO egentligen är vår tids Monkees.

Snart nog tar det sig ur radion och ut i alla upptänkliga vrår av vår vardagliga omgivning.
Du hämtar barn på dagis.
Där tänker fröken att din lille telning verkar lite hängig.
Hon tänker att han kanske fått vinterkräksjukan.
På bussen sitter två unga tjejer och tänker att Andreas egentligen är kär i någon annan.
Väl hemma tänker din partner att det vore gott med pasta.
Det som irriterar mest med detta fåniga uttryck är den idiotiska överflödsinformation som förmedlas.

Jo, jag förstår att du kommit fram till din åsikt genom att tänka.
Det är så det brukar gå till.
Men det behöver du inte förklara för mig.
Det räcker att du säger vad du tycker.
Så sparar vi båda tid och nerver.

Speciellt då man pratar med någon ifrån sociala kan man närmast bli tokig av allt deras tänkande, visst, jag förstår att ni någonstans i eran utbildning fått lära er det men för guds skull, lyssna på hur dumt det låter och bryt er ur era jävla ramar och lägg ner det snacket.
Tack! (:

Många socialsekreterare verkar vara rädda om sitt eget skinn. Det känns obehagligt att tala om för en förälder eller två att de är olämpliga som föräldrar och att barnen far illa. I många fall rör det sig förmodligen om föräldrar som lider av missbruksproblem, psykisk instabilitet eller kriminell problematik. Givetvis kan då vissa situationer bli hotfulla, det förstår väl vem som helst, men ändå lixom!
Att just barnen tvingar leva i farliga eller besvärliga miljöer dygnet runt verkar ingen tänka på och det gör mig så jävla förbannad!! Rent generellt är jag mycket kritiskt till hur barnutredningar sköts. MIn åsikt är att barnets ställning måste stärkas, kanske genom en egen lag, som då givetvis ska övergripa föräldrabalken. Tyvärr är det ju så då, att när en socialsekreterare uppträder i länsrätten i samband med fall där barn är inblandade, så möts de av jurister som kanske inte alls har kunskap om anknytningteorier, psykiska följder av att växa upp under otrygga förhållanden eller annat.
Inom juridiken verkar det ta lång tid att förändra synen på hur en lagtext ska tolkas. I barnutreningar behöver det till exempel inte finnas konkreta domar eller bevis för att ett barn blivit psykiskt eller fysiskt misshandlat. Det ska räcka med att misstanke finns för påtaglig fara eller risk för barnet, om jag förstått det rätt när någon förklarat. En annan sak som gör mig fly förbannad är att det tycks vara ytterst sällsynt att en förälder blir polisanmäld av soc, vid misstanke om misshandel. Det vore vara vars och ens förbannade plikt att anmäla! Dessutom finns det redan formulerat i lagtexten hur socialassistenter ska förhålla sig. Feghet anser jag bara vara förnamnet i denna fråga!
Jag har en stor besvikelse riktat mot samhället, som misslyckats med att skapa självklara skyddsnät till utsatta människor. Jag hoppas verkligen att yrkesverksamma personer inom socialt arbete snart ska ta sig en tankeställare och börja fundera på vem de arbetar för, när det handlar om barn. Jag hoppas att de ska börja våga tänka utanför de ramar som är satta idag och verkligen sätta barnet i fokus. Jag skulle vilja att det lagstiftades om en barnbalk som övergriper föräldrabalken. En barnbalk som ger barnet rätt till sina föräldrar och inte, som det enligt min mening är idag, ger föräldrarna rätt till sina barn. Mycket skulle behöva göras inom socialtjänsten för att förbättra för barnen, så är det bara och det är bara att inse!
Gamla synsätt behöver revideras och förnyas, detta leder kanske till att fler familjehemsplaceringar blir nödvändiga vilket är kostsamt och svårt med tanke på brist om familjehem, men jag tycker att det är nödvändigt. Vissa familjer fungerar säkert utåt sett riktigt bra, eftersom barnen är hela och rena och har mat i magen. Men hur står det till med det känslomässiga lidandet och den otrygghet de får utstå genom att leva med en våldsam, alkoholiserad eller kanske ständigt drogpåverkad förälder?!
Vad händer med det barnets självbild och förmåga att känna kärlek till sig själv eller att få tillit till andra människor runt omkring en?
Jag vill jobba med just detta, att en dag kunna förändra livet för något eller kanske tillochmed några utsatta barn. Visst, en enda människa kan inte förändra världen, men förhoppningsvis kommer jag kanske komma en bit på vägen! (:

"I Sverige finns idag runt 300 000 barn till missbrukare" - läste jag någonstans. Men med tanke på hur dagens samhälle ser ut är jag övertygad om att det kan vara ännu mer! Sjukt säger jag bara, sjukt...
Socialsekreterare och andra myndighetspersoner har ofta fullt upp med akuta kriser och får därför sällan tid över till att lära känna "sina" familjer. De vuxna förblir på så sätt anonyma klienter och barnen knappt synbara.
De få gånger barnen skymtar förbi i rapporterna kan jag tänka mig är när någon i personalen på daghemmet eller skolan rapporterar de klassiska symptomen; aggressivitet, övergivenhet, problem med relationerna till kamraterna eller dylikt. Men hur ska man orka med att följa undervisningen i skolan, om man inte fått sova på natten pågrund av att det varit stökigt hemma eller av någon annan anledning?
Ingen klarar sig skadefri från en turbulent uppväxt och tyvärr är det vanligare idag än tidigare. När föräldrarna inte är fysiskt eller känslomässigt närvarande väljer man självklart en annan vuxen attanförtro sig åt. Det kan vara allt ifrån en släkting till en lärare på skolan. Man kan faktiskt spela en stor roll bara genom att lyssna eller delta i en gemensam aktivitet av något slag. Vuxna som orkar stanna upp i sitt liv och lyssna på de glömda barnen kan rädda liv, med tanke på hur mycket självmord och självmordsförsök det idag begås bland unga, och dessutom indirekt bidra till att förändra världen. Sånna vuxna är värda guld!

En person jag verkligen skulle vilja tillägna en stor, eller snarare enorm guldstjärna till är Magnus Hansson. Tack för att du alltid funnits som stöd och för att du alltid vänt det negativa jag sagt till något positivt och fått mig att få allt fler positiva erfarenheter än negativa. Du är en sjukt bra lyssnare och en sjukt bra människa på sätt! Tack för allt, verkligen! (: