Det märks i min kropp att det närmar sig mormors dödsdag. Idag har det spelats upp minnen i mitt huvud hela dagen, mestandels från natten hon gick bort, hur jag vaknade och hade tusen missade samtal ungefär från mamma och Bea.
Då jag pratade med Bea på telefonen och fick beskedet om att mormor gått bort, vi la på och jag ringde till mamma och grät som en idiot och hon gjorde precis samma sak. Bea kom hit och vi tröståt hela ottan/morgonen/dagen samtidigt som vi pratade om olika minnen vi hade av och med momme. Vi skrattade, grät och åt om vartannat.

Tiden efter var hemsk. Det var fuktansvärt jobbigt att se hur Rebecca, men framförallt Emil mådde... Fick höra av människor flera gånger att tiden läker alla sår och hej och hå. Men jag blev bara förbannad, inte fan skulle det här läkas någonstans inte!! Mormor var en människa som stod mig sinnessjukt nära - hon var som den mamma jag aldrig fått uppleva att jag haft!

Nu såhär ett år senare gör det fortfarande lika ont, hjärtat värker precis lika mycket som natten jag fick veta, tomrummet i själen har fortfarande inte läkt, tårarna har ännu inte tagit slut och saknade känns som den äter upp mig inifrån.

Vad jag vill säga med att det fortfarande gör lika ont är at det alltid komer gör det men att man med tiden lär sig att leva med det, man hittar verktyg för att klara av vardagen och nätterna, för det är nätterna som är värst, iallafall i början.

I mitt hjärta - always and forever, mormor!

Finns så mycket jag skulle vilja ha hem, mycket jag skulle vilja göra om och kasta ut men helst av allt skulle jag vilja ha mer plats :P haha

Leon:

Jag dör så mycket fint som jag vill ha till mig och barnen, hem också för den delen. Jag fyller ju år snart så ;) haha

Jag kan inte hjälpa att fundera på varför det är så förbannat tabu att prata eller skriva om psykisk ohälsa, sin egna dessutom.

Jag refererar till migsjälv i detta inlägg och mina "sämre sidor", såattsäga. Anledningen till att jag skrivit/skriver om mina psykiska åkommor är inte för att få skit för det - vilket har hänt OTALIGT många gånger (!!), utan snarare för att ta ett steg närmare att visa att det är okej att prata om det.

Jag lider, som många redan vet, utav depressioner, social fobi och dissociation. Av dessa tre må jag då säga att den andra jag nämnde är absolut värst!
Depressionen kommer i perioder vilket jag inte är den enda i min familj och släkt som lider av, utan i stort sett alla kvinnor på min mors sida lider av någon form av depression.
Dissociationen hänger med både i deppandet och i den sociala fobin. Då jag är deppig och någon pratar med mig om jobbiga saker, eller om hur jag mår just då så blockar jag bort det. Det är ingenting jag är medveten om att det händer utan det bara sker - därför är det sjukt skönt att jag har människor i min närhet som ser och vet när detta händer och kan hoppa in och prata för mig istället - eller också prata tillbaka mig så jag blir medveten om vad som sägs igen. Jag hör nämligen inte vad människor säger då detta händer, jag hör att någon pratar men jag kan inte uppfatta vad denne säger... Något som min samtalskontakt inte riktigt tagit upp än hur vi ska träna bort, vi fokuserar mest på den sociala fobin just nu. Den däremot är med i stort sett hela tiden, det är inte alltid det är så allvarligt att jag inte tar mig ut genom dörren ens en gång - men det finns alltid liite av det där.
Vissa dagar kan jag inte ta mig ut genom dörren utan att känna att jag vill bryta ihop, jag blir livrädd! Att gå på en affär själv finns inte på kartan, där är jag inte ännu - det fixar jag inte än. Skulle jag mot all förmodan gå in på en affär själv så kommer dissociationen som ett brev på posten då jag gör det för att rädda migsjälv. Jag går då in och hamnar rätt fort i min egna lilla värld där jag bara fokuserar på vad jag ska ha därifrån - vilket medför att om någon hälsar så hälsar jag inte tillbaka utan kan reagera fem minuter senare på att det faktiskt var någon som jag förmodligen kände som pratade med mig.
Vissa dagar är det så lite som att jag bara känner mig illa till mods med att gå ut, men att jag ändå fixar det utan att stänga av och sådär. Vad som är sjuuukt skönt däremot är att allt detta bara sker då jag är ensam eller med någon annan, har jag barnen med mig sker detta ALDRIG! Det är sinnessjukt härligt att slippa bryta ihop i deras närhet - så dom har hjälpt mig fruktansvärt mycket. Jag menar, skulle det av någon anledning kännas lite motigt att gå ut så kan jag alltid prata med barnen, leka med dom eller vad som helst så försvinner det på en gång! (:

Jag tycker det är rätt tragiskt att människor ska bli dömda av sina psykiska åkommor, jag har blivit det många, många gånger och jag blir lika ledsen varje gång. Då jag får höra att jag inte kan klara av att ha barn för att jag har dessa diagnoser gör mig förkrossad - dessa problem är ingenting som någonsin förstört min kontakt till mina barn, det har snarare fört mig närmare dem eftersom dom lär sig att det är okej att prata om och visa att man är ledsen och nere. Sedan ska jag snabbt som attans tillägga att jag aldrig någonsin tillåter eller har tillåtit migsjälv att bryta ihop framför barnen! Jag har visat då jag varit ledsen och gråtit lite lätt, det tycker jag är helt rätt - då de lär sig att visa också, men att bryta ihop totalt gör jag inte inför barnen då jag anser att det stjälper dem snarare än hjälper dem.
Jag tycker att människor i allmänhet ska bli mer förstående i människors dåliga mående, att man ska försöka förstå hur det påverkar människan i fråga istället för att vända det mot denne och dömma hunden efter håren. Finns så mycket jag skulle vilja få ut om just detta ämne men jag har varken tid eller lust att skriva om det just nu då det skulle bli ett sjuhelsickes långt inlägg!

Känner mig äckligt ledsen och besviken på människor i allmänhet idag... överhörde några grannbarn prata och nu skulle jag helst vilja lägga mig ner och gråta - dethär är inte okej eller rättvist någonstans!
Skämmes!!

Livet börjar reda upp sig nu känner jag. Christoffer och jag har mer eller mindre gått skilda vägar, så nu ska lägenheten bara skrivas över på mig, saker packas och lite annat runt boendet som behöver fixas.
Jag har fixat en att prata med om allt jag varit med om under tiden med honom, en grupp som varit med om liknande saker ska jag också få gå med i så man pratar allihopa om ens upplevelser och bearbetar dem tillsammans - tror jag kan bli riktigt bra faktiskt! (: Nästa vecka ska jag ta med Leon till en samtalskontakt också så han ska få prata av sig, då han farit illa psykiskt och behöver få bearbeta också. Livet går åt rätt håll, weiiii! :D

Annars då? Jag har precis kommit hem från Avan där jag varit sedan förra veckan. Har umgåtts med Anton, som jag förövrigt inte träffat på tusen år känns det som. Vi hade det rätt soft faktiskt, har varit ute hela dagarna och haft det mysigt, barnen har mått bra, jag har mått bra och allt har bara varit så himla skönt!

Nu ska jag ta och skära upp allt till maten, blir sallad idag, så jäkla mummigt då det är varmt ute. Min favorit sommarmat! :D
Vi hörs iallafall när vi hörs, ska uppdatera er med hur det går i mitt uppstyrande av livet, haha!
/ Ida Sabina

Yo!
Som så många skrivit och undrat så bor fortfarande jag, barnen och Christoffer under samma tak.. Jag funderar varje dag på hur jag ska göra, ska vi stanna ihop eller inte? Jag vill så himla gärna vara med honom medans en annan sida av mig ber mig att dra härfrån så fort det bara går... skitjobbigt!! Vi, eller jag, ska iallafall försöka prata med honom om hur vi ska göra. Just nu lever vi som om vi fortfarande är tillsammans, det är med blandade känslor jag gör det också - det är jättefint, mysigt och sådär men någonstans vet jag inte om det verkligen är rätt. Barnen älskar honom så det räcker och blir över, men jag behöver se mer från hans sida. Han får fruktansvärda attacker då han flippar totalt och blir asarg, verkligen, och jag tror att om vi ska få det att funka tillsammans så måste han börja jobba på det. Han behöver få prata med någon om hur han ska gå tillväga osv, jag skulle behöva börja om och prata med någon också för att få hjälp med hur jag ska bete mig kring det. Och kanske att vi rätt snart tar och pratar med varandra, tillsammans med min kontakt med psyk för att försöka förstå varandra. Vad vi känner osv!
Men tills det händer så vet jag inte vad jag vill.

---

Nog pladdrat om såntdär, man blir bara flännig av det! haha.
Har fått rå om min lilla docka hela dagen själv idag, då hon var sjuk och fick åka hem från dagis igår. Vi har myst på hela dagen, varit med Denice och handlat presenter åt Leon och sådära. Nu spelar vi musik och dansar som dårar! haha! aproligt.

Levina har skaffat sig en favvolåt:

Nu ska vi dansa vidare innan vi hämtar Leonpeonpilleman från dagis!
Vi hörs när vi hörs!
// Ida Sabina

Allting har ALLTID en baktanke med mig, det får bara inte gå bra för länge för mitt lag, någon gång ska allt bara gå i stöpet och gå åt helvette.
Nu idag börjar mitt liv som ensamstående till två barn, känns inte alltför hemskt faktiskt - utan snarare rätt mysigt, att få rå om barnen alldelens själv! Dock är jag väldigt, väldigt nervös över hur det ska kännas. Det kommer ta lång tid att anpassa sig tror jag. Ni vet, hela grejen bara med att gå och lägga sig till sängs och inte ha någon varm kropp att värma sig intill, att måsta försöka förklara för barnen varför han är borta, att försöka hitta sig någonstans att bo osv. Men jag klarar dethär, precis som jag klarat allt annat jag har fått gå igenom i mitt liv - jag har ju varit ensamstående förut, för en sissodär 3-4 år sedan, haha, dessutom till bara ett barn!! Men vatusan, bara man ger sig fan på det så kommer det gå bra, jag behöver bara lite tid att lära mig att få allting att gå ihop.

Annars då? Jag försöker så gott som det bara går att försöka glömma denhär lägenheten, att försöka förtränga minnen som fötts här, men framförallt att så gott som det bara går - försöka att glömma honom...

Men nu, back to reallity och hitta på någonting med mina älskade små knoddar!! <3

Leons femårsdag närmar sig med stormsteg, nu är det bara 11 dagar kvar! Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen, att han redan fyller fem är helt jäkla sinnessjukt - har det verkligen gått fem år sedan jag låg där i förlossningssalen och skrek, slogs, och slet i mamma i min mammas armar?!  helt sjukt. Inte bara sjukt att han blir så stor, jag blir ju för fasen gammal, fast någonstans känner jag mig lika gammal inombords som den dag jag fick honom, fyller ändå 21 år drygt en månad efter hans födelsedag, men ändåå. Sinnessjukt!
Vi har köpt en ny bike åt han iallafall, som ser ut sissohära:

Kan minst sagt säga att jag mår som jag förtjänar idag, eller nu mår jag betydligt mycket bättre men imorse ville jag helst gräva ner mig någonstans och inte komma upp igen på ett bra tag.
Drog till Ida och Emeli igår och drack av livets goda, haha. Drog iväg på olles där vi hängde hela kvällen, trots att det sög apa - asmkt folk och bara gammfolke typ, inte riktigt min grej. Drog därifrån kring 01 någonting då vi intog lite nattamat och sen åkte jag hem.

Idag har jag inte gjort någonting i stort sett, tagit det lugnt och det planerar jag att göra resten av denna dag/kväll också faktiskt. Imorgon skulle dom ringa upp från jobbet jag sökt och meddela om jag fick det eller inte så jag ska gå på nålar fram tills dess!

Nu, mitt i detta värdelösa, hoppande inlägg skriker Levina i våld efter mig så nu ska jag gå och se vad lillraggarn vill!
Vi hörs när vi hörs!
// Ida Sabina

Har varit otursföljd idag känns det som... bla, har Levina klippt sönder ett av mina duntäcken och max fem minuter efter det brakar min säng sönder. Det händer bara inte, men naturligtvis ska det slå in såhär i slutet av månaden då man inte har så mycket pengar, eller i mitt lag, inga pengar alls... Sugit värre men kikade runt lite på olika hemsidor och klickade faktiskt hem en ny säng, yaaay! Den borde komma inom 2-3 arbetsdagar och jag är sjukt taggad, kommer sova som en gud.
Förutom att klicka hem en säng har vi stått och gluttat i vardagsrumsfönstret nu ikväll, då det rushade in tre stycken brandbilar, tre ambulanser och en polisbil in på gården till huset bakom vårat. Brann tydligen men kan inte ha brunnit sådär supermycket eftersom man inte märkte någonting, det luktade knappt ute eller något sånt heller - dom fick det väl under kontroll rätt fort, var säkert någon brand i trapphuset. Skulle det vara så börjar jag bli nojig att det hänger ihop med det som hände på tomtebo i min systers hus för inte så länge sedan, det brann i trapphuset där också - någon som tänt på nått där. Får väl hålla tummarna på att det bara är likadana händelser och att det inte finns något samband mellan dem. Sen behöver det ju iochförsig inte ens vara så att det var brand i trapphuset här på Ålidhem, kan ju likagärna ha varit i någon lägenhet eller något. Får väl se om det kommer ut någonting på vk eller inte.


Annars händer inte så supermycket här hemma, barnen sover sen någon timme tillbaka och jag är rätt trött men ändå inte, ont i huvudet och mycket tankar som snurrar omkring. Borde försöka sova med tanke på att jag ska upp på skolan imorgon och skriva nå papper men innan det ska jag faktiskt på arbetsintervju, så varsågod och håll tummarna för mig! haha. Har ju fortfarande ett jobb på Attendo också, men har tagit ett break därifrån då jag bokstavligen kräks, det står mig över huvudet och jag vet inte hur jag ska hantera det... men hursomhaver, det löser sig förhoppningsvis, ska väl behöva ta i med hårdhandskarna och höja rösten för att få vad jag faktiskt var lovad där då jag fick jobbet. Nog om det, skallebanken beror nog på att min karl surar över det minsta lilla jag säger och fortfarande över vad han sagt till och om mig då han var ute i fredags... Too much to handle right now måste jag nog säga, känner mig helt slutkörd och just nu bor jag nog i en femtio-sextioårings kropp tror jag - om det är så de äldre känner sig, som jag känner mig just nu, så vill jag aldrig bli gammal!

Nu ska jag ta och spela lite bingo på facebook, HAHA I know, tantvarning så det bara sjunger om det - men bor ju somsagt i en äldres kropp just nu så då borde bingon vara okej!
Vi hörs när vi hörs!
// Ida Sabina

Jag kom att tänka på en liten frågeställning tidigare idag. Då och då har jag hört folk berätta att de tycker det är osmakligt när folk kliar sig i rumpan, när de är bland andra personer.
Personerna som satt och pratade om detta rump-kliande var rätt så unga och såg ut att vara rätt så normal-viktiga, om man säger så - har hört det både tillsammans med kompisar men även då jag tjyvlyssnat på andras konversationer.

Det som slog mig idag var:
Tycker man att det är mer störande när en tjock person kliar sig i rumpan, än om en smal gör det? Nu tror jag ju inte att det har något som helst med vikten att göra utan snarare att det är själva handlingen folk stör sig på.
Den första personen som fick delta i denna ooootroligt intressanta undersökning var jag själv, jag har nu under två olika dagar, både stått bakom en tjock person som kliat sig i rumpan och en smal.
Jag tyckte inte något av det var direkt läbbigt, jag menar kliar det så kliar det.
Men det var dock mer intressant, eller hur man nu ska se på saken, att se på när den tjocka kvinnan kliade sig i rumpan - det var liksom mer som rörde sig i takt med att hennes hand grabbade tag i rumpan.

Jag ber om ursäkt om någon tar illa vid sig att man inte ska uttrycka sig med ordet ”tjock”, men jag menar inget illa med det!

När den smala kvinnan kliade sig i rumpan var det inte lika intressant, utan mer tråkigt att se på.
Just när den tjocka kvinnan gjorde det, så reagerade jag just på vilket stort område hon kliade, och det var då det slog mig att den smala kvinnan kanske kliade på samma punkt, bara det att på henne är det inte lika uttöjt om man säger så - haha!

Men, tillbaka till min undersökning:
Tycker man i allmänhet att det är mer osmakligt när en tjock person kliar sig i rumpan än en när en smal gör det?
I mitt fall så tänkte jag inte på huruvida det var mer osmakligt eller inte. Det var bara mer intressant när den tjocka kvinnan gjorde det, punkt.
Jag ttänkte mig att det kunde ju bo en hel stad på hennes ena skinka och när hon kliade sig på ena skinkan blir det ju lite som en jordbävning för de små varelserna som kanske bor där - vilket gjorde att jag fick med ett gott skratt idag iallafall, haha. Ibland är jag rätt klyftig ;) haha!

Har nästan alldeles precis vaknat, skallen gör ont, magen kurrar som ett jävla vilddjur, ungarna är små monster och solljuset ute gör att mina torra, flagnande ögonlock svider uta ba faaan. Jag borde verkligen ta mig ner på vårdcentralen för att kolla upp dom, de blir alltid såhär så fort våren är påväg, eller att liiite gräs tittat fram på backen. Sedan håller det i sig tills det blir höst, frost ute och sådära. Är lur på att jag är allergisk mot gräs men håller tammetusan tummarna så jäkla hårt att dom nästan trillar av på att det inte är det - hur kul skulle det vara?!

"Hej! Sabina heter jag och jag är allergisk mot gräs. Det är därför det ser ut som att jag sminkat mig med knallorange ögonskugga, det har jag inte, jag är bara otroligt torr och då ser det ut så efter jag smöjt in dom. Gräsallergin är också anledningen till att jag snorar som en idiot, och nyser nonstop. Jag är inte dygnet runt förkyld och kommer inte smitta er med någon jäkla dödssjukdom. Det är också anledningen till att jag inte ligger och rullar runt i gräset som ni kanske gör!"

Jag är jäkligt less och bitter på allt just nu känner jag, och det tror jag att folk runtomkring mig också känner av. Jag är inte riktigt hundra på vad det är men jag antar att sviterna från då Christoffer var ut hänger sig kvar, jag brukar ju somsagt inte vara den som bryr sig och jag vet helt ärligt inte varför jag gör det nu heller - vill han hellre vara henne så får han väl vara det. Men jag kan tycka att han inte bör välja mig då och sedan då vi ligger i sovrummet och ba mår, kallar mig för hennes smeknamn - DET är inte riktigt okej, eftersom det, enligt mig - pekar på att han har henne i tankarna och inte mig.
Jag har ingenting emot denhär tjejen, jag känner henne inte, har aldrig träffat henne - ingenting, så just därför skapar jag inte migsjälv en egen bild utav henne. Jag brukar inte göra det med människor jag inte känner. Jag har faktiskt en känsla av att vi skulle kunna komma riktigt bra överens. Den som lever den lär och det kanske inte ens kommer inträffa att vi ses så, jag surar på här hemma över allt mellan himmel och jord, förhoppningsvis blir jag gladare om ett tag men annars så, ja jag vet inte.

Nu såhär på kvällskvisten, eller ja, mitt i natta haha, börjar mina sjuka tankar/funderingar kicka igång och det slog mig att jag just funderade på toaletter. SAY WHOOT?
Det jag funderade på var följande;
På uteställen, restauranger och sådär finns det ju oftast en man och en damtoalett-"avdelning". På herrarnas finns det oftast en pissoar, eller sådana där andra små hål, som man ska stå och kissa i medans det på damernas toalett finns flera toalettbås, med en toalett i varje. DUUUH?!
Vad är det då som skiljer på männens toalett och damernas?
Det som skiljer det hela åt är uppenbarligen att männen förväntas stå och kissa tillsammans med andra män, pissoaren har ju inge skiljeväggar där man kan gå in och kissa i fred direkt. Damernas å andra sidan har bås till varje toalett.

Varför?
Vad jag tänkte då var att kan det vara så att många män har behov av stöd när de står och kissar? Att de bara måste ha folk omkring sig? Eller är det tänkt att ge männen en möjlighet att jämföra sina kukar med varandra? Jag har inte den blekaste, brukar inte direkt fråga folk på krogen om det, eller annars heller för den delen!
Damernas har somsagt bås som de kan gå in och kissa i, är det för att vi ska slippa se varandras bindor eller tamponger då vi har mens?

Jag börjar fundera på varför feministerna inte bråkat fram att de vill ha kvinnliga pissoarer? Dom har ju lyckats att bråka fram en kvinnlig "herr gå man", när ska dom då bråka fram detta? Skulle vara kul att höra deras argument, men man kanske skulle ha kontaktat dessa feminister och tipsa dom om denna fundering? haha